Jag har otur med upptagna män och det är aldrig någon som är kär i mig. Det är bara jag som är kär i kärleken och i andra. Men faktum är att jag har fel. Det finns någon som är kär i mig.

Någon som älskar min förmåga att prata i cirklar som make perfect sense. Någon som älskar att ruska om i mitt hår. Någon som älskar en guldlock i solskenet, fräknar på armbågarna och evinnerlig busighet. Någon som inte klarar sig utan min energi, min finurlighet, min starkskörhet, min emellertid enerverande musiksmak och min alltid enerverande intelligens. Min fingertoppskänsla, min perfektionism, min kreativitet och min dans mitt på ljusa dagen. Någon som förtjusas av att jag vägrar kaffe, te och rödvin. Någon som tror att jag kan bli någonting stort. Någon som tror på min utstrålning, som älskar mitt tågskratt, mitt gapskratt, mina fniss och min prickiga klänning. Någon som förstår min självständighet, min sarkasm, min melankoli och min pollenallergi.














Någon, som är jag.

Ja, jag är kär i mig själv.

Och min vän tror att det är vad som behövs för att överleva när världen vänds upp och ner, och jag tror på det.

Jag är ensam i mina kriser, är inte någon annans olycka och överlever alldeles utmärkt.

För jag är kär i mig själv, och inser därmed att någon annan också kommer att bli det en vacker dag.