Hör rakapparatens surr ifrån badrummet, det är det enda som hörs i lägenheten. Där inne står han och rakar sig, och här ligger jag och lyssnar.
   Jag tycker så mycket om att vara hans sambo. Det är mycket enklare än vad jag trodde, att vara sambo. Det har medfört sig både förväntade och oanade fördelar, som att slippa handla mat varannan gång, slippa laga mat alls ibland. Och så allt det där jag trodde och drömde om. Någon som är hemma och frågar hur jag mår när jag kommer hem. Någon att krypa tätt intill när jag fryser. Någon att gosa in sig i när jag somnar, vaknar, tittar på tv eller har ätit färdigt och får paltkoma. Någons knä att sitta i när jag borstar tänderna. Söndagspromenader, söndagsmiddagar. Någon att spela tv-spel med. Det självklara i att i alla fall få ses lite grann varje dag, även om jag har fullt upp och är hemifrån nästan jämt hela veckan. En hand i ryggslutet när jag står och diskar. Någon som kan hämta alvedon och ett glas vatten när jag har migrän. Som går in på Willys bara för att kolla om de har glutenfria tortillabröd till mig. Någon som ibland går runt utan tröja och är mumsigast i världen, mitt framför ögonen på mig och bara sådär.
   Jag älskar att vara hans sambo. Det är bäst.