Halsen är snustorr, fittan kliar. Fan, vi skulle inte ha haft sex, en sådan dum jävla idé. Istället för att vara lugnare nu och sova gott trappar förkylningen upp i styrka och jag vet inte om det är ångest, stress eller baciller som ger mig svårt att andas. Somnar inte, somnar inte, och jag måste upp snart, upp snart för att göra en av kanske mitt livs viktigaste prestationer, och det efter månader av sjukskrivning. Snälla någon, jag behöver en bättre uppladdning än detta, det svartnar framför ögonen varje gång jag tänker på hur klockan tickar på. Kan inte livet vara lite snällt nu, bara, snälla. Tänk så kan jag inte ens prata när morgonen är här, tänk så bultar huvudvärken så illa att jag inte kan ta mig upp. Fan, jag kommer att spy i rekryterarens knä. 
   Halvsitter, hyperventilerar, håller honom i handen, andas lugnt en stund, får kittel i halsen igen, ont i kroppens alla leder och värmeslag. Går upp, vänder panikartat upp och ned på hallen på jakt efter inhalatorn. Illamående sköljer över mig, andas som ett brunstigt djur i köket medan kranen letar efter kallt vatten. 
   Till slut somnar jag någorlunda, i famnen på mitt livs levande lugnande piller. Allt som allt genomlider jag en helvetesnatt, någonstans i det diffusa landet mellan panikångest och influensa. När klockan ringer gör allt bara ont, men det ska gå. 

Fina blå skjortan, inte alls dyr, min nya lugg längs med ögonen som jag fortfarande inte har vant mig vid eller ens vet om jag känner mig fin eller ful i. Skakar hand med han som jag känner igen från hemsidan, han som jag pratade med i telefonen i förra veckan när jag hade tagit mod till mig att ringa, min introverta dominans och sjukskrivning till trots. Jag ler, jag är stadig på rösten, inga spår av natten eller all min osäkerhet syns utanpå. På insidan är jag förvånansvärt lugn, kanske som ett resultat av tankar om att allt är en succé bara jag inte spyr i hans knä. 

"Du kommer att gå långt, tror jag. Det märks att du är mogen, står för dina åsikter och inte dras för att stå på dig. Och det är viktigt i den här rollen." 

Jag tolkar det som att han kommer att placera mig i högen med "juniora men formbara" kanditater inför presentationen för arbetsgivaren på fredag. 

Och jag förstår vad mottagningen menade med att jag har "för mycket energi", är "för frisk" och "klarar dig bra själv på egen hand, om än med ett stort lidande". För jag gör ju det, hur ont bakslagen och de onda dagarna än gör. Jag har en styrka och en energi som jag inte ska skämmas för, även om det inte längre berättigar mig till diagnoser som jag kanske gärna hade behållit som snuttefiltar, om inte annat. 

Det dröjer ända fram till sena eftermiddagen innan allt kommer ikapp mig, innan jag somnar på soffan med ett förvridet och plågat ansiktsuttryck. Kämpar hårt för att intala mig att jag gjorde mitt bästa, att våga ha tilltro till livet, att känna att jag duger och är okej, att perfekt inte finns. Det kommer fortsatt att vara jävligt svårt, för en lång tid framöver, men det blir bättre. Lite senare kommer han hem och bemöter mitt spöke i dörren med en bukett röda rosor, och jag sover lugnare den natten.

Det blir bättre.