Det känns som att någonting håller på att ta slut och som att jag är ledsen på förhand.

Som att någonting håller på att gå sönder, dö ut. Som att jag dör inombords och som att jag känner mig minst lika sliten som det uttrycket.

Jag hoppas verkligen att ingenting håller på att ta slut, utan att det bara är jag som är drabbad av någon form av depression. För jag känner mig deprimerad, plötsligt. Ett leende kostar mer, alla ljud hörs högre, tinnitusen, elementtjutet, trafiken. Ett leende ebbar ut fortare, jag kramas halvhjärtat. Känner mig stel, fryser, matchar inte alls vädret, längtar nästan lite till hösten och vintern. Jag har gått in i ett annat läge men årstiden har inte hängt med. Samtidigt vill jag inte att sommaren ska ta slut, för då kanske jag faller ned i det här riktigt ordentligt.

Känner mig mer ledsen än vad jag har gjort i tidigare deprimerade tillstånd. Det känns som... Någonting jag knappt vågar skriva. Jag skriver det inte, så är det nog inte så.

För jag älskar honom ju. Jag vill ju vara med honom ju.

Det här är bara en fas.