Eftersom. Eftersom min sjukskrivning. Eftersom mitt utmattningssyndrom. Eftersom min inställda resa och mina aggressionsutbrott och min sårbarhet och mina låga trösklar. Eftersom allt detta så funderar jag ibland på hur länge till du ska gilla mig för den jag är och om jag är tillräcklig för dig. Om du har tålamod nog att vänta ut min förbättringsprocess, mitt tillfrisknande, tålamod nog att vänta på att viktiga delar av mig ska komma tillbaka. Eller om du kommer att få kalla fötter, om du glömmer bort vem jag egentligen är och vad du förälskade dig i. Om det blir för mycket hemmakvällar, gråtstunder och mellanmjölk. Bannar mig själv, försöker snabba på alltihop, försöker använda min lilla energi åt att behaga dig bäst jag kan och vara mitt mest spännande och härliga jag. Försöker tänka positivt på sommarsemestrar till fjärran land, på spontana infall och äventyrslusta. Men helgens bakslag tyder på att jag nog kommer att gå sönder igen och igen om jag försöker för mycket. Jag kan inte försöka mitt allra mesta på alla plan i livet, och just nu måste jobbet gå först. Istället måste jag lita på att du finns kvar hos mig. Lita på att du vet vem jag är och vill vara, och önskar orka bli igen. Och att du älskar den personen.

Tänker på mig och oss i bilen ned till och hem ifrån Blekinge i somras. När du fick höra mig sjunga ordentligt för första gången, till Gabriellas sång med granar och tallar susandes förbi utanför bilrutan. Fullt levande var jag då, helt och hållet mig själv. Vi gjorde oplanerade stopp längs vägen hem, var upptäcktsresande, hand i hand. Jag är fortfarande den personen.

I bilen ned till och hem ifrån Kosta Boda förra våren. Med Eurovision Song Contest-låtar längs vägen, fåniga och fnissiga, med en surrealistisk upplevelse framför och bakom oss. Fullt levandes. Skrattandes, spontan, flexibel. I tight fodralklänning på middagen, med bubbel i magen och glitter i ögonen. Jag tycker om hur du såg på mig då. Och jag är fortfarande den personen.

Skrattattacker i sängen, i soffan, hemma hos oss, i skärgården, i Spanien, på nyår. Vardagligt och högtidligt är det alltid stunder som följer med oss och förföljer oss. Skrattet och intimiteten. Alltid en längtan efter att ligga nära bredvid varandra, känna varandras hud mot hud. Jag kommer alltid att vara den personen.

I Köpenhamn, det var ju till och med efter att jag hade blivit sjukskriven. Jag var helt slut, men ändå vacker, tror jag? Vår fika på flygplatsen, varför minns jag den så väl? Jag vet inte ens. Vi har ett foto därifrån och det fotot är viktigt för mig. Det var både slutet och början på en verklighet och din stöttning resan igenom betydde allt för mig, och gjorde att jag orkade vara flexibel och spontan och bara hänga med, dessutom med ett leende. Jag kan vara den personen igen.

Jag kanske inte orkade resa till Spanien med jobbet i helgen, men så var det heller inte med trygga människor runt omkring mig och efter en längre tids sjukskrivning och en upp- och nedvänd världsbild senare. Och jag trodde att min senaste resa innan detta försök var till Göteborg när jag kraschade i september, men kom idag på att så var ju inte alls fallet. Vi var ju på den där resan till Köpenhamn, och då gick det bra.

Jag kan, jag kommer att kunna resa igen, men vi får lov att ta det i små steg. Med så mycket trygghet som vi kan uppbåda, och med tålamod.

Snälla älskling, ha tålamod nog.

Ha tålamod nog att fortsätta älska mig för den jag är, även om den jag är förändras något.

Jag gör mitt allra bästa, men kan samtidigt inte försöka för mycket.

Annars kanske det inte finns någon Erica kvar att älska alls till slut.