Om lilla, kanske åttaåriga jag, bara hade vetat. 

Om lilla, kanske åttaåriga jag, som fick höra min mamma prata skit om min pappa, och min pappa prata skit om min mamma, bara hade vetat. 

Om lilla jag, som fick försvara min mamma inför min pappa, och min pappa inför min mamma, bara hade vetat. 

Om lilla jag, som fick medla mellan dem och vara vuxen för tidigt, bara hade kunnat få veta. 

Om lilla jag, som inget hellre ville än att kunna ha dem båda hos mig, samtidigt, bara hade vetat. 

Om lilla jag, med magontet och huvudvärken, det värkande hjärtat, de många arga utbrotten och den stora känslan av hopplöshet, bara hade vetat. 

Att det inte skulle behövas längre. 

Att lillebrors utbytesår tjugo år senare skulle föra dem närmare varandra. Att de en dag till och med skulle kunna ringa varandra och föra en civiliserad, rent av trevlig konversation och diskutera saker själva, helt utan min inblandning. Att pappa inför lillebrors hemkomst skulle kunna föreslå att hämta upp mig och mamma på vägen till Arlanda, att vi skulle kunna åka i samma bil alla tre, och att mamma skulle kunna tycka att det var en bra idé. Att mamma skulle kunna föreslå att pappa väl kan äta tacos med oss, bara vi fyra, när vi kommer hem från Arlanda. Och att allt det skulle hända. Att vi skulle komma att sitta där bara vi fyra, ursprungsfamiljen, skilda och tärda men på något sätt ändå läkta igen, och äta tacos tillsammans. En ljummen sommarkväll sisådär tjugo år senare. Mamma och pappa, bredvid varandra. Mittemot mig och min bror. 

Om jag bara hade vetat. Då kanske lilla jag hade haft lite mindre ont i magen. Lite mer hopp. Varit lite mindre ensam, lite mindre arg. Kanske fått vara lite mer barn. 

Men det är bättre sent än aldrig. Och min tur nu. Min tur att vara barn nu, om jag vill.

Nu när de kan vara vuxna.