Först blev jag besviken.

Sedan tom.

Sedan kände jag mig, till min stora förvåning, både sårad och övergiven.

Allt detta bara av att min pojkvän inte visade någon särskild uppskattning alls på alla hjärtans dag.

Roligt nog är jag nästan mer arg på påhittet alla hjärtans dag än på pojkvännen över det. Och på mina egna förväntningar som uppenbart ledde till denna besvikelse.

Mitt i allt för jag dock även en samhällelig och feministisk debatt med mig själv kring detta. Är mina förväntningar och så kallade krav så väldigt orealistiska? Varför är det mannens lathet och nonchalans som är normen, i större utsträckning än kvinnans önskemål om romantik och avlastning? Varför har vi kvinnor så höga krav och förväntningar, men också, varför har männen så låga, eller åtminstone så låga förmågor och lust till att leva upp till våra förväntningar? Jag tror att vi måste mötas åt båda hållen. Ändå tar jag på mig offerkoftan, och utpekar mig själv till den överkänsliga bråkmakerskan, så fort jag känner mig besviken, ledsen eller krävande.

Jag känner mig sårad och övergiven för att jag ger mig hän i den här relationen. Jag ger mig så fullständigt hän. Han är mitt allt. Han kan därför också förgöra mig på ett ögonblick. Och jag är extra skör just nu. Jag är så avskalad, i processen att stärka min bräckliga självkänsla. Jag behöver bli sedd. Särskilt när jag har ansträngt mig i tre hela timmar för att göra mig extra fin.

Är inte sur eller utåtagerande just nu i den här känslan, jag är bara lågmäld istället. Går med uppdragna axlar och korsade armar, känner igen det beteendet. Gick likadant den enda gången jag har blivit lämnad och hjärtekrossad på riktigt. Försöker liksom skydda mitt hjärta, skydda mitt inre. När jag känner mig sårad och övergiven tar jag till taktiken att skydda mig själv, det lilla starka som finns kvar där inne. Stålsätter mig.

Bestämmer mig för att köpa blommor och geléhjärtan till mig själv imorgon. Och att inte plocka upp en jävla strumpa till från golvet som inte tillhör mig. Inte skriva den där kom ihåg-lappen om hans matlåda och sätta den på dörren. Jag är så trött på att gå den extra milen, varje dag, och få ett par mil tillbaka, visserligen, men bara betydligt mer sällan.