Rosornas färg strålar i glans
röjer tanken vad hjärtat bär
En vit till en seren alltid fanns
men brinnade röd får en kär...

Blå vackra men så kalla tar man till i hast
när det goda tänkta bara föll i gråt, brast
När avskedstimman bara slog
och det tänkta bara dog...

Men så hjärtans gärna jag hade blivit kvar...

Men hjärtat har fortfarande en röd ros på sparlåga...

Visst det är en plåga...

Min mitt hjärta följer sin egen yoga...