Kalla det
osäkerhet eller bara
vanlig jävla självbevarelsedrift
men mina murar var beständiga

och hur du än försökte slå dig igenom dem
med slägga, med slag,
med våld,
stod de kvar lika ogenomträngliga
som förut.

De första nätterna
drömde jag om dig,
varje natt lika levande
varje natt med samma andetag.
De första nätterna
ville jag fortfarande minnas varje centimeter
och varje sekund.

Och jag vilade mitt huvud mot muren
den kalla hårda tryggheten
som alltid varit min
jag somnade in och kände nästan
din hand mot min kind igen -

och slog mig blodig
mot den kompakta tystnaden
när jag sökte efter svar
men bara fick mitt eget eko tillbaka.