... finns jag alltid för dig ...

... oavsett tid på dygnet

eller vad jag än har för mig ...

Du säger att 
det känns tryggt för dig
då det får dig att känna
att jag bryr mig om dig
och att du är älskad av mig ...

När jag ringer dig
för att jag dig behöver
oavsett om det är akut eller ej ...

... får jag vara glad över
om du överhuvudtaget
ens svarar i din telefon ...

Och om och när du väl svarar
du gör klart för mig 
när du krasst förklarar ...

... att jag inte kan förvänta mig
att du ska mig prioritera
före dina vänner 
som du bara hinner träffa
när du är ledig ...

Du träffar ju mig 
alla andra kvällar
när du jobbar
och jag sover hos dig ...

Mmm, svarar jag dig
men tänker inom mig
att det även då är som så
att jag får komma till dig
först när du är klar
med allt annat ...

... vilket oftast innebär
att om vi bestämt klockan åtta
så hör du av dig fem i
och säger att du blir sen
då en kompis ringt
för den behövde att du kom förbi ...

Men när jag nu ringer 
för att jag behöver dig
varför kommer du då
inte lika självklart till mig?

Jag älskar ju dig
och vill tro på
när du säger
att du vill vara med mig
eftersom du också
mig älskar och behöver ...

Men det du inte förstår
är att varje gång
du gör så här mot mig
så dör en liten, liten bit
av allt det som gör
att jag älskar dig
och finns för dig
så som jag alltid gör ...

Vill inte förlora dig
men du gör inte så mycket
för att förhindra 
att allt det som gör
att jag älskar dig
till slut lär dö ut ...

... och det blir jag
som lämnar dig
och du därmed
förlorar mig
slutgiltigt
och
fullständigt absolut ...

[Obs! Textens 'jag' är huvudpersonen i den yngre generationen
jag talar om och 'du-et' är föremålet för kärleken]