En musik kommer till. en historia kommer.. före eller efter? Musikerns och åhörarens fantari arbetar. Eller snarare svävar omkring. Jag tror mig känna till några sådana "tags" : Duke Ellingtons "Mood indigo":
En liten flicka på elva år sitter blek och sjuk vid fönstret varje eftermiddag och ser ut mot gatan. Vid fyra-tiden passerar en fräknig lite äldre pojke i keps. Han ser henne, tar av sig kepsen, hälsar, ler, tar några steppsteg, och är borta. Hon sitter där varje dag och väntar på honom.
En dag, när han kommer, är hon inte längre där.. Han fumlar mot kepsen, försöker steppa lite, snubblar bort.

Lars Gullins barytonsolo i "Dannys dreams":
Sonen Danny fem år har hög feber. Pappa Lars sitter bredvid och ser på sonens ansikte. Svettigt och ryckigt. Fadern hämtar sin saxofon. Letar efter svala, lugna harmonier. Spelar och improviserar. Sonen lyssnar, och ett leende sprider sig över hans febriga ansikte.

Balettmusiken till "Valse triste" - Sibelius
Primadonnan är ensam moder, och har ett mycket sjukt barn liggande hemma. I pausen mellan andra och tredje sista akten får hon veta, att barnet är döende. Hon skyndar hem. Hon dansar den sista akten hemma för sitt barn, som dör tryggt.

Troligen har alla stora musikstycken, tavlor och böcker sådana "tags" i släptåg. Detta var bara några exempel.

UE.