Det går en brant stig nedför berget till havet,
Där går en liten väg, som leder till en trappa.
Trappan för henne till en terrass;
Där sitter han med en bok och en drink under ett parasoll
Kisar ut över havet: låtsas inte se henne.
Hon, andfådd och lätt röd i ansiktet, sätter sig bredvid,
sträcker ut sin arm på bordet med handflatan uppåtvänd;
Han lägger sin hand i hennes, ser på henne länge
säger de tre orden ljudlöst- inte ens viskande.
Hon nickar rör läpparna stilla, ljudlöst.
Så tyst, så stilla är allting.

Ändå fick detta ögonblick jorden att tippa över,
så tidvattnet rann i motsatt riktning,
och alla våra älskade döda musiker spelar blues,
och solen går förlägen ned att gömma sig bak kvällningen.

Aldrig kan sådant glömmas; det finns där, det finns här.

UE.