jag ser ut över dansgolvet.
det är varmt.
innerst inne är jag avundsjuk.
så jävla avundsjuk.
men det visar jag så klart inte.
i stället tittar jag med förakt ut över människoskaran.
försöker se oberörd ut, försöker hata sönder dem med mina kvasisjälvsäkra blickar, för att på så vis kanske, kanske vinna en liten men betydelsefull seger som egentligen inte betyder ett skit.

egentligen vill jag bara vara som dem, men hur?
jag mår illa av att se dem.
på riktigt - för ibland får jag kväljningar av att enbart tänka på dem.
det gör mig bekymrad.
livets lycka är en faktoid utan dess like - i alla fall för sådana som mig.
och jag vägrar att kooperera, hellre dör jag.
fast.
kanske.
bara för en kväll.
varför ska jag jämt vara så ambivalent?

jag hatar er.
allihoppa.