utsträckt över molnen
ur andetagen bildas kemisk dimmskog
lyssna
så som solen väste
tackar och tar emot
nån annan än mig själv
fallande
i kritvitt skal
kramar
trycker mig emot henne henne ömt
mitt kära våld
jag har gömt alla bevis
under lager av hud
där ska inga händer gräva
där ska inga munnar mötas
imorgon går skallgången vilse i sin egna fotspår
kompassvisaren har tagit fart
och slagit runt
spräckt glaset
och svävat bort
mot sitt ursprung