I det blekblå har du hängt upp


min vita dunkudde


i fönstrets kil vilar tofflorna


från natten


de talar om kärlek utan rost


såsom jag tänker oss oss är dun begrepp
för ytan


du är det brokiga och världen
smutsen allvar

kärleken. den obeskrivliga färgen
utanför det vita dess luft


jag läser air, vingar trollslag,

det drar i hjärtat


av all spets all tillplattad simpel
romantik. Sedan ser jag politiken
över din hands spretiga längtan
efter mening

just där. I din vilja tanke

i din fåniga ilska. Älskar jag.


nog dig.