I år är det ett år sedan den sommar då vi hejdlöst kastade oss ut i ett äventyr tillsammans, bara du och jag. Vi bestämde oss för att se alla världens underverk för att sedan åka genom USA tillsammans. Den sommaren växte mina känslor för dig mer och mer för varenda sekund, det gör dem än idag. Trots att du inte längre finns vid min sida när jag vaknar upp eller när jag går till sängs. Trots att du inte ser mig på samma sätt som förut. Du ser mig inte längre som din, utan som något förflutet. Någonting du hade, men någonting som inte var tillräckligt. Inte tillräckligt bra eller inte bara tillräckligt. Vad vet jag.

Det enda jag vet är att utan dig är jag inte hel.

Mina tankar snuddar alltid vid den sommaren då vi älskade varandra villkorslöst. Vår kärlek lyckades hela våra hjärtan som tidigare varit trasiga, helt brustna. Det var som om dina kramar och dina kyssar, eller enbart din närhet, fick alla pusselbitar att falla på plats. En efter en. Du gjorde mig hel. Den andra halvan av mig var du och nu är halva jag borta, ett tomrum fyllt av minnen och saknad. Du är inte här längre.

Alla gånger vi lovade varandra att vi skulle bli gamla tillsammans, att jag skulle sticka i gungstolen med dig sittandes bredvid på soffan. Vi skulle spela bingolotto tillsammans. Vi skulle få barnbarn som vi kunde skämma bort med karameller. Vi skulle dö tillsammans. Allt detta försvann med en vindpust, du tog dina saker och gick. Jag blev ensam kvar. Ensam satt jag på dörrmattan och lutade mig mot dörren med huvudet i händerna. Tårarna rann längs mina kinder, denna gång var du förlorad. Denna gång var inte som de andra gångerna vi småtjafsat men senare blivit sams och somnat tätt intill varandra. Denna natt fick jag somna ensam i ett rum som tycktes eka mer än vanligt. I ett rum som en gång varit ditt och mitt. Nu var det bara mitt.

Förut sa min mor att vi föddes halva och att vi sedan skulle söka världen över efter vår andra halva. Du var min andra halva, utan tvekan. Eller, du är min andra halva. Den halvan jag olyckligtvis förlorade. Den halvan som förstod mig så bra i vissa situationer, men i andra var du helt förlorad. Jag kunde alltid räkna med dig, du skulle ju komma tillbaka. Du kom alltid tillbaka. Men inte den här gången. Den här gången gick du och jag har inte hört från dig sedan dess.

Allt skedde av en slump. Vi träffades av en slump, särades på av en slump. Var det ödet som försökte lära oss något? Jag hoppas inte det. Om det var ödet så skulle jag hata ödet som slet mitt livs kärlek ifrån mig innan jag ens hunnit fylla tjugofem. Vi hade planerat allt, de planerade barnen hade redan fått förslag på namn och förlovningsringen sitter fortfarande och glimmar på mitt vänstra ringfinger. Den får mig att gråta gång på gång, ändå trilskas jag med att behålla den på. Den var det enda jag har kvar från dig, om man nu bortser från lukten av dig som har etsat sig fast i våra sängkläder. Jag kan inte mana mig att tvätta dem, saknaden av dig är för stor.

Ibland sitter jag vid vårt fotoalbum och kollar på våra bilder vi fotograferade under vårt äventyr världen över. En bild där du lyfter upp mig och kysser mig med utsikten över Grand Canyon i bakgrunden. Det hade varit min dröm sedan jag var ung och du ville uppfylla den med mig. Det var så fruktansvärt vackert. Du var så fruktansvärt vacker. Hur kunde jag förlora dig?

Snälla, kom tillbaka. Utan dig är jag inte hel.