~*~

Jag vill även visa på det finare språket förr och stavningen av vissa ord samt att diktande ofta är i brist på gripande verklighet men som bäst en hyllning till den, här ord av min farfars far Banvakten och Stationsmästaren som jag fick reda på att han var först via släktforskandet för 2 år sedan, i ett skrivet tal för Albertina (1876-1918); farfars faster.

***

Griftetal för Albertina Johansson den 1 Sept. 1918 i Hosjö
Skrivet av brodern Johan Emanuel Johansson

***

Vi stå nu här vid en bår då allas tankar äro
att hennes plats blir oersättlig. Från ett rastlöst lif
mitt uppe i verksamheten för de sina, full af sprudlande
impulser och ett gladt och hurtigt sätt lägges
hon ner i sin mannaålder, utan föregående budskap,
under det att många skröpliga som gå och vänta på
döden får stanna kvar. Våra lefnadsöden äro i många
fall en gåta och man har svårt att tämja och foga
tanken i öfverensstämmelse därmed. Här om någonsin
är det så. Sorgen och saknaden för alla hennes
kära och nära, är så mycket större och deras utsikter
utan henne te sig mycket, mycket kännbara och
svårlösta. Men naturens lagar taga ut sin rätt och en,
om än jämförelsevis lindrig sjukdom, men af farlig
art och mycket kompliserad, afklipper den friska
lifstråden. Däri måste vi nu alla foga oss. Hvad hon
under sin lefnad gifvit och hvad hon genom sin sådd

lämnar efter sig, får nu utgöra den plattform hennes
kära kunna trösta sig på, hvilket allt varit af ett ganska
ovanligt lifgifvande slag. Det är icke alla som hinna
med så mycket, äfven under långa år. Lefnadskolen
förbrinna och vi hafva nu endast askan kvar. Sorgen
är stor därvid och de naturliga känslorna hafva svårt att
foga sig. Men vi må söka tanken till huru Albertina under
gångna åren fostrat upp en stor barnskara i godo och
skött sitt hus på ett omisskännerligt godt sätt, hvarnu 
alla bära vittnesbörd. Det har icke endast varit rosor
på vägen utan mången gång en trägen omtanke och
energi som fått vara måttstocken för hennes pund att
förvalta. Däri har hon också lyckats synnerligen väl.
Huru innerligt godt är det ej för hennes make och
barn att nu veta detta. Intet i världen kan förjaga
intrycken däraf. Man vill gärna tänka att hon nu fått
vara kvar och skördat frukterna bland de sina efter
sitt idoga lif då ljusnande förhållanden inträdt. Var
hennes död hastig och oväntad, voro dock hennes
sista veckor såsom en serie förberedelseakter och det
af det säregna och angenäma slaget. Ett godt lif får
ett godt slut. Några veckor före uppbrottet voro
hennes långväga syster och svåger från södra Sverige
samt hennes syster från hemorten, länge planerat, till
henne några dagar och fingo en den gemytligaste
afskedssamvaro och veckan därpå beger hon sig med
sin man till bror och svägerska i Sandviken och
förhållandet där preglades af en mycket god ande öfver
det hela. Så får hon lägga sig att dö. Underligt i
sanning. Det var i allafall ett harmoniskt helt, trots
saknaden, som nu gör godt. Nu är hon död. Men
hennes gärningar följa henne efter. Hon fick äfven
tid att mogna för döden. Från att under sin sjukdom

kunnat föra den reglerande handen öfver sina barn
från sjuklägret in i sista timmen gjorde en attack en
helomvändning mot döden och hennes sista stunder
preglades af att hon var nöjd att dö och tog ett ömt 
farväl af sina kära. Ett vingslag från lifvet till döden.
Men allt godt. Nu lefver hon ej mera och verkar.
Men ett arf af omisskännerligt värde lämnar hon sin
make och sina barn, det bästa som står att uppbringa,
att hon under hela sin samvaro med dem sått ett
utsäde hvars sådd ej kan dö i det hon alltid haft ett
vaket mål att fostra sina barn i arbetsamhet, ordning
och punktlighet i samma mån hon alltid fordrade detta
af sig själf. Det är guldkorn för lifvet. Hvile hon
i frid.

(Skrivet av Johan Emanuel för syster Albertina, publicerat i tidningen den 20 Sept 1918)

skrivet av min farfars far
banvakten och stationsmästaren i Dala Floda & sedermera Sandviken
Johan Emanuel Johansson (1872-1926)

(farfar Vilhelm Emil Johansson 1907-1982)
(far Lennart Vilhelm Johansson 1930-2007) 

transkriberat 23 Jul 2013

Lars Patrik Wilhelm Johansson (1968)

***

Ärligt talat blev jag paff när jag såg det här, den här texten är något jag knappt sett/hört i de bästa av svenska gamla filmer...eller böcker av Strindberg men jag är naturligtvis känslomässigt involverad...
"Ett vingslag från lifvet till döden" stavat exakt så på gammalsvenska är ju en förnämlig och ojämförlig boktitel.
Jag har hittills inte hittat många musik- eller textkompositörer i släkten
(men han verkade vara en som hade anlag för det) mer än en Drake af Hagelsrum via kusinled och Bo Linde nyligen, femmänning via mor och ett antal Trumslagare under krigets dagar, samt Sven Bertil Taube tiomänning via Bure, Kalle Moraeus dito mfl 
så det finns som sagt kompositörer i kusinled och trumslagare under gamla krig men förvånande nog inga gamla spelemän...om inte kanske därhemma under privata former; jag fann en gammal fiol i barndomshemmet (den gamla stugan som stod här innan villan) som hamnat ute i vedboden fast på en spik ovan en hylla...helt stränglös...som säkerligen tillhört min farmors morfar i fiskartorpet här...musik är något man ägnar sig åt under goda tider men som lever inombords alltid precis som avlidna släktingar.

Emanuel, 8 år senare gick han själv bort efter en olycka med tågvagnar då han drabbades av blodförgiftning (sepsis)
Alla bakåt i tiden har dött av sjukdom, olycka eller krig i tidiga år utom min far & farfar som blev äldre.

L Patrik W Johansson

23-24 Jul 2013