Ögonen, blicken
Läpparna, leendet
Rösten, skratten
Alltid som slag i ansiktet

Skämten, de subtila förolämpningarna
Dominansen, som alltid finns där
Självklarheten, att jag ska kunna tänka hans tankar
Alltid som slag i magen

Inget jag säger spelar någon roll, orden är där men meningen är luft
När jag försöker säga ifrån flyter utbrotten iväg, ignorera dem så försvinner de säkert
Den där nervärderingen, som alltid görs på allt jag säger/tycker/åstadkommer/visar/tror på
Alltid som slag i hjärtat

Det känns som att jag sakta ruttnar, förvandlas till jord och sjunker neråt
Hela tiden ett steg framåt, två steg bakåt
Eller snarare ett steg framåt, tio steg bakåt