Ursäkta kan du låna mig en penna? Isabell rycker till, och lyfter blicken upp från sin bok, och tittar rätt in i ett par ljusblå glada mansögon,
En penna säger Isabell och känner hur hjärtat börjar bulta allt hårdare, under tiden hon letar i sin badväska.

Ja du förstår fortsätter mannen, jag brukar åka hit ner till stranden och koppla av när jag kan komma ifrån, och då brukar jag alltid ha ett korsord med, men av någon anledning så fick jag inte med mig någon penna, och när jag tittade mig omkring för att se om det fanns någon här på stranden som jag kunde få låna en av, så fick jag blicken på dig, och jag tänkte att kvinnor har alltid så mycket spännande i sina väskor, så en penna har hon säkert! Jag sitter föresten där borta säger mannen och pekar mot en gul filt ett stycke därifrån, och jag heter Tom, oartigt av mig att inte presentera mig först, säger han och sträcker fram sin hand mot Isabell. Isabell har vid det laget rest sig upp, och tar hans hand och svarar med att säga sitt namn!
Trevligt att ses säger Tom! men hur och var skall jag lämna tillbaka din penna?
Isabell känner hur det hettar i kinderna när hon svarar, det är inte så noga säger hon, en blyertspenna mer eller mindre spelar ingen roll.
Ja tack då svarar Tom, ler glatt mot Isabell och försvinner raskt tillbaka till sin filt.

Isabell sätter sig ned och försöker fortsätta att läsa i sin bok men hon kan inte koncentrera sig på vad hon läser.
Här kommer det bara fram en karl som ”gubben ur lådan” och frågar efter en penna, och därtill på köpet ser han både snäll och gullig ut. Nej det var väl bara en dröm tänker Isabell, och föresten har hon ju lovat sig själv att aldrig mer titta åt en karl, det fick räcka med det som varit.
Isabell tittar på klockan och ser att den snart är fem, här vid stranden har hon varit sedan klockan tolv, hon har badat, solat och läst i sin deckare, det har varit en alldeles fantastiskt skön eftermiddag, men nu känner hon att hon är tvungen att bege sig hem till sin lägenhet som hon flyttat in i för bara ett par veckor sedan, det fanns så mycket att ännu ställa i ordning efter flytten från Stormansdalen.

Isabell plockar ihop sina saker, går in i en badhytt och tar av sig sin nyinköpta rosafärgade bikini, och konstaterar samtidigt att hon blivit ganska brun på de veckor hon hade haft semester.

När Isabell kommer hem sjunker hon ner i sin nougatfärgade soffa sedan hon hämtat en kopp kaffe från termoskannan som står fylld på köksbordet sedan lunchen, sätter på en cd-platta med jazz, Isabell älskar jazz!

När hon sitter där i soffan kommer tankarna åter tillbaka på mannen eller Tom som han sa sig heta, och Isabell funderar på vem han är? varifrån han kom? med vem han är gift med eller? Nej det var bara en tillfällighet att han kom fram till mig , och det var ju en penna han ville låna och inget annat, punkt slut tänker Isabell.

Isabell är 39 år gammal, och har en akademisk juristexamen bakom sig, hon är skild sedan ett år tillbaka, hade en syster som bodde i London, båda föräldrarna avlidna, och inga barn.
Inga barn ja det är Isabells stora sorg.
Hon träffade Klas sin f.d. man och stora kärlek redan som gymnasist, och det var ingen slump att de båda valde att bli jurister, de hängde ihop i vått och torrt och var varandras exakta tvillingsjälar. De bestämde sig tidigt att de skulle gifta sig efter avslutade studier, och skaffa minst tre barn. De såg bara varandra och hade alltid så roligt ihop.
De studerade i Uppsala, och när de så var färdigutbildade så lyckades båda två få arbete på en advokatfirma i Stormansdalen.
Stormansdalen var en kommun med ca 50 000 innevånare, en mysig lagom stor kommun med vacker natur och nära till Stockholm, där Klas var född och delvis uppvuxen.
Bröllopet i augusti månad samma år som de tagit sina examina hade varit enkelt men värdigt, och vid vigseln hade bara de närmaste varit närvarande, Isabells syster och man , samt Klas föräldrar och lillebror, och så förståss bästa vännerna Sten och Karin. De var så de båda hade varit överens om att de ville ha det.
Isabell hade burit en figursydd cremfärgad dräkt, och hade haft en liten krans av små rosor och prästkragar i sitt hår, samt en brudbukett bunden av gula rosor och fresia. Klas hade haft en ljus kostym och en gul ros i sitt rockslag. Efteråt bjöds det på supé vid Stormansdalens världshus, och senare på kvällen hade Klas och Isabell farit vidare för en veckas smekmånad till Venedig.

Klas och Isabell hade köpte sig ett vackert timmerhus med 5 r o k, nära en av de större sjöarna på orten.
De hade båda trivts med sina jobb, och hade haft ett stort umgänge, och rikt fritidsliv ja livet hade bara varit härligt, precis som i en saga.
Så småningom hade de båda börjat vänta på barn, medans tiden bara gick, och inget hände. Efter två år genomgick båda en fertilitetsundersökning men inga organiska fel kunde konstateras.
Efter hand hade så Isabell mer och mer börjat sluta sig inom sig själv, som om hon la all skuld på sig för barnlösheten, de båda hade börjat gräla om småsaker, och Klas hade mer och mer varit borta om kvällarna.
Parets samliv som tidigare varit mycket frekvent, glesnade ut, och de båda började glida ifrån varandra mer och mer. Utåt hade allt verkat perfekt, men egentligen var inget sig likt.
Deras vänner Karin och Sten hade dessutom flyttat från Stormansdalen, så Isabell hade inte längre haft någon riktig förtrogen vän att prata med, det hade inte varit samma sak att tala i telefonen med Karin som när de tidigare träffades. Visserligen hade Isabell andra väninnor, men ingen så som Karin hade varit för henne.

Klas och Isabell hade gjort ett försök att lappa ihop sitt förhållande med familjeterapi, men när Isabell fick ett telefonsamtal från London om att hennes syster dött i en bilolycka och genast avlidit, kände Isabell att hon inte hade orkat längre gå i terapi, vad spelar det för roll hade hon sagt , allt jag har tas ju ändå bara ifrån mig.
Bara en vecka senare hade Klas kommit hem en kväll och utan omsvep meddelat Isabell att han ville skiljas, han hade träffat en annan kvinna och de väntade barn inom en tid. Nu var det nog hade Isabells tankar varit, men sedan hade hon inte haft något mer minne av den kvällen, då hon helt enkelt bara kollapsade.
Morgonen därpå vaknade så Isabell upp på lasarettets psykavdelning, hon hade fortfarande varit väldigt omtöcknad, och det hade tagit en lång stund innan hon hade förstått vad som hänt. Så plötsligt hade minnet återkommit! Isabell hade bara känt hat och tomhet , och upplevt sig oerhört kränkt av Klas, den man som hon hade älskat i så många år, trott och litat på, hade nu övergett henne för en annan.
Isabell hade fått stanna en vecka på sjukhuset, blivit sjukskriven under några månader, fått sömntabletter och andra lugnande mediciner, samt tider för samtalsterapi.
När Isabell så kom hem hade Klas redan flyttat ut, hem till den andra kvinnan antog Isabell.
Som i en dimma hade Isabell vandrat runt dag ut och dag in under en längre tid. Skilsmässan hade dock fort blivit avklarad då det inte hade några barn, och bodelningen avlöpte utan problem.
Huset som de hade lagt ner så mycket arbete kring, och tillsammans inrett som de velat haft, hade varit enkelt att sälja, och båda hade fått var sin slant över sedan försäljningen varit genomförd.
Isabell flyttade in i en liten två straxt utanför stan, och började så småningom återvända till livet, men en man skulle hon aldrig mer fästa sig vid det var så bestämt.
Visserligen började hon på inrådan av psykologen att gå ut på en dans då och då, men så fort en man visade sig för intresserad stelnade Isabell till, och avvisade dem snabbt.
Så efter ett år hade hon fått se en annons om att en advokatfirma i Uppsala sökte personal och hon hade beslutat sig för att söka tjänsten. Bland 45 intresserade aspiranter erhöll hon arbetet, och hade sedan också haft turen att hitta en trerumslägenhet straxt i utkanten av stan.
Sakta började livsglädjen återkomma, och då hon via en lätt berusad bekant vid en fest straxt före flytten fick veta att alla hade känt till Klas vänsterprassel utom Isabell själv var hon säker på att hon tagit rätt beslut att lämna Stormansdalen bakom sig.
Visserligen framkallade också Uppsala många minnen för Isabell, men det var ändå här hon var född och uppvuxen.
Isabell vaknar upp ur sina drömmar, cd-skivan har för länge sedan slutat spela, ute började det skymma i augustikvällen, och när Isabell tittar på det förgylda årsuret som hon fått av Klas i 25 årspresent ser hon att den är elva. Jag måste ha somnat tänker Isabell, och går in i badrummet borstar tänderna, sätter på sig sitt blommiga nattlinne, tar av sängöverkastet och kryper ner i sängen.
Isabell vaknar av klockradion som spelar, den är åtta på morgonen och hon har sovit gott hela natten. Isabell tänker på gårdagens händelse o sina tankar, medans hon dricker en kopp te med en nyrostad apelsinmarmeladsmacka till.
Jag måste börja tänka på annat säger hon högt till sig själv.

En vecka senare har Isabell en del uträttningar på stan att göra, och tar sin lilla bil och far in till Uppsala. Hon stannar på en av de större parkeringsplatserna, och när hon betalt parkeringsavgiften och är på väg tillbaka till bilen med biljetten, får hon höra någon ropa sitt namn, Isabell , hej kommer du ihåg mig? Det är jag Tom - med pennan du vet, säger mannen! Kommer ihåg tänker Isabell, och genast börjar hjärtat åter att rusa.
Tom fortsätter, ser du jag har den med mig, säger han och tar upp den uddlösa blyertspennan. Jag har burit den på mig sedan jag fick den av dig förra veckan , men jag hade börjat ge upp hoppet att få se dig igen.
Isabell känner bara mer och mer hur berörd hon är av Toms snälla blå ögon, hur ärlig han verkar, men stålsätter sig för att inte framkalla mer känslor.
Får jag bjuda dig på en kopp kaffe frågar Tom, vi kan gå till cafét Terrassen där borta säger han och pekar med handen till höger om en stor vacker ek som står invid parkeringsautomaten.
Nja säger Isabell jag vet inte, jag har så mycket som jag måste få utträttat. Men snälla säger Tom det vore så trevligt att få pratas vid en liten stund. Utan att Isabell själv hade tagit något egentligt beslut så sitter hon plötsligt där mitt emot Tom vid ett litet bord på uteserveringen. De dricker kaffe och tuggar på varsin kanelbulle medans de pratar.
Isabell berättar lite om sig själv, men bara valda delar, och Tom berättar att han flyttat till Uppsala från Göteborg för sex månader sedan då han fått ett jobb i en konsultfirma, han bor i en lägenhet med sin hund och min lilla Mia som han säger.
Isabell blir stel, min lilla Mia tänker hon har jag hört rätt, har jag nu gått på en nit igen det är bara inte möjligt. Sitter jag nu här med en man som gör samma sak som Klas gjorde – går bakom ryggen på sin fru, nej det här kan inte vara sant!.
Isabell reser sig hastigt, och säger att hon måste gå. Tom ser snopen ut, skall du redan gå ? och vi som har så trevligt, får jag se dig igen ropar han efter henne? Isabell halvspringer från cafét till bilen där hon sätter sig för att gråta. Hur dum får man bli tänker Isabell mellan gråtattackerna, och den mannen trodde jag var snäll och ärlig.

Isabell skall börja sitt nya arbete först i oktober och har därför beslutat sig för att göra en resa till Turkiet under 14 dagar. Hon känner att hon måste komma bort, glömma allt, och skaffa sig nya krafter inför kommande arbetsuppgifter
Den 1 september stiger så Isabell på bussen som går till Arlanda, hon känner sig glad och upprymd och har bestämt sig för att ha roligt.
Det är en lång kö som ringlar sig fram till bussen, så Isabell är en av de sista som kliver på, hon söker med blicken efter en plats, och får då plötsligt åter höra en bekant röst ropa hennes namn – Isabell här finns det plats. Isabell blir stel, skall jag aldrig få vara i fred, är han här också tänker hon, men utan att riktigt veta varför så går hon mot Tom för att se om det finns en tom plats .
Va roligt säger Tom sätt dig här, Isabell tvekar för bredvid Tom sitter en liten guldlockig flicka, och även om flickan tar lite plats så …., mer hinner inte Isabell tänka förrän Tom säger, får jag presenteras min lilla Mia för dig! Mia det här är Isabell som jag pratat om hälsa fint nu.
Isabell blir som gelé i hela kroppen och säger, men jag som trodde, jag menar är inte lilla Mia, min hustru fyller Tom i! Isabell blir så generad att hon glömmer att sätta sig, men rycker till när bussen går igång.
Tom fortsätter samtalet då han upptäcker hur besvärad Isabell är, och säger utan omsvep, du förstår Mias mamma lever inte längre hon är död, ja i himlen säger lilla Mia.

Isabell är som i ett vaccum, men resan till Arlanda går fort, och det är skönt för Isabell vill komma ut och få luft.
Vid terminalen frågar Tom vart Isabell ska åka någonstans och när de båda inser att de skall till samma resmål och bo på samma hotell, ler de mot varandra.
De två veckorna i Turkiet går rasande fort, Tom visar sig vara en lika snäll och ömsint man som han sett ut, och Mia och Isabell har så roligt tillsammans. Så en kväll när de båda sitter på terrassen till Toms lägenhet och ser ut över havet och solnedgången berättar Isabell allt för Tom, det bara ”rinner ur henne” allt hon försökt förtränga, både om sitt tidigare liv och om känslorna till Tom. Tom lyssnar tålmodigt och intresserat, och när Isabells tårar börjar tränga fram tar han henne varsamt i famnen och kysser henne ömt, jag älskar dig Isabell säger han och det har jag gjort sedan jag såg dig första gången. Isabell känner sig varm i hela kroppen, och den natten upplever hon en lycka som hon tidigare aldrig känt.
De somnar så småningom i varandras armar.

Dagen för hemresan närmar sig, och i taxin till flyget säger så Mia plötslig,
Vill du bli min mamma Isabell, jag tycker så mycket om dig! Isabell tittar på Tom som hon tror hon hört fel, men Tom säger bara helt lugnt, vill du det Isabell, vill du bli Mias mamma och min hustru? vi älskar dig båda det är vi överens om. Isabell får knappt fram sitt svar, men jaet är klart nog för att uppfattas rätt av både Mia och Tom, och alla tre kramar varandra hårt i taxin när Tom säger, flickor JAG GER ER ALL MIN KÄRLEK! Det skall vara vi för evigt.

Isabell känner sig så lycklig, kan allt detta verkligen vara sant, vågade hon åter tro på framtiden?
Samtidigt som hon är lycklig i stunden, känner hon sig förvirrad, och minns åter det hon hade känt för Klas och allt som de då hade planerat, och sedan byggt upp tillsammans, för att som i ett trollslag gå i krasch. Något sådant ville hon inte vara med på igen. Var det rätt av henne att svara ja på Toms frieri efter sådan kort bekantskap? Hon vaknar upp i sina tankar då Tom frågar henne om hon mår bra? Hade han anat något, hade han sett i hennes ögon att hon hade funderingar över sitt svar till honom?
Isabell får snart detta bekräftat då Tom säger till henne, jag förstår att detta kommer plötsligt så därför skall du självklart fundera över min önskan om du så känner, jag väntar så länge som du vill!
Lilla Mia som varit tyst en lång stund tittar Isabell djupt i ögonen och säger, tycker du inte om barn? Isabell känner sig stressad, vad är det Mia undrar över, hon som alltid velat ha barn men inga fått, vad sänder hon ut för signaler som gör att en liten flicka tycks tro att hon inte tycker om barn?
Det blir som en lättnad för Isabell när taxin stannar vid flygplatsen, så hon äntligen kan få en andningspaus, smita in på toaletten, vara ensam och titta sig själv i spegeln.
På flygplatsen är det mycket resenärer, och sorlet från alla människor blandas med ljudet från flygplatsens reception som ropar ut ankommande och avgående flyg.

Isabell säger åt Tom att hon skall till ”damrummet” och att de skall ses i cafeterian invid gate 5.
Väl inne på toaletten faller Isabell i gråt och hela kroppen skakar, varpå hon tänker, vad händer med mig, varför reagerar jag så här, varför tvivlar jag?

Ute i cafeterian har Tom och Mia bänkat sig med varsin läsk och en bulle. Det är fortfarande väldigt varmt så läsken rinner snart ner i deras magar. Mia vill ha mer, för att ha något till bullen.
När det gått en kvart börjar Tom undra vart Isabell tagit vägen, när hon plötsligt står där rödgråten bredvid dem i cafeterian.
Tom blir häpen men fångar henne i sina armar och kramar henne ömt.
Isabell känner sig åter trygg, och hon känner att det är skönt att inte behöva förklara något för Tom, han förstår ändå.
Mia har druckit ur sin andra läsk och börjar gäspa. Solen och värmen har tagit ut sin rätt, och rätt vad det är har hon somnat lutandes mot Isabell.
Isabell lägger försiktigt sin arm omkring Mia, och med andra handen stryker hon hennes hår. Tom lägger sin arm kring Isabell, och där på flygplatsen sitter de nu alla tre precis som en familj.
Bredvid dem sitter en ensam kvinna i 40 årsåldern, och Isabell kan inte låta bli att titta på henne i smyg då kvinnan som är väldigt vacker ändå ser sorgsen ut.

Isabell funderar över vilket öde som gjort att kvinnan ser så ledsen ut, när hon plötsligt vänder sig till Isabell som om hon känt att någon tittat på henne, och säger på bruten engelska ”my husband is dead”! De två kvinnorna tittar i varandras ögon och Isabell vet inte vad hon skall svara på denna främmande människas ord, men hon finner sig och säger ”sorry”, samtidigt som hon känner hur ”futtigt” det låter med bara dessa ord. Kvinnan ler lite tillbaka och flyttar sig närmare Isabell. Tom är försjunken i en bok som han hade i handbagaget, så Isabell som fortfarand håller om lilla Mia med ena armen, sträcker fram den andra armens hand och stryker den sorgsna kvinnan över kinden. En tår faller från hennes, samtidigt som hon som ”ett rinnande vatten” berättar för Isabell om hur hennes man tragiskt druknade under deras semester för snart ett år sedan. Denna kvinna som enligt egen utsago inte har någon enda anhörig i livet delger hela sin historia för Isabell som samtidig börjar tycka att hennes skilsmässa från Klas i jämförelse med kvinnans öde blir så betydelselös.
Kvinnan som nu berättat att hon heter Ami har nu för avsikt att hälsa på en brevvän som hon har i Sverige, och att hon just varit på sin första semester sedan maken drunknade. Makarna hade varit gifta i fem år innan den tragiska händelsen, och straxt efter makens död hade Ami upptäckt att hon varit gravid. Påfrestningarna och sorgen efter maken tog dock för hårt på kvinnan så i tredje månaden fick hon missfall.
Isabell upplever en stor samhörighet med kvinnan, och känner stor tacksamhet för att hon anförtrott sig till henne.
De båda bestämmer sig för att träffas igen när de båda kommer till Sverige.

Isabell funderar över vad hon upplevt sedan skilsmässan från Klas och tycker sig inse att det måste finnas någon mening med allt som händer, allt kan inte enbart vara tillfälligheter.
De båda kvinnorna byter adress och telefonnummer, varpå Isabell upptäcker att Mia sakta börjar vakna från sin slummer.
Tom läser fortfarande i sin bok, när det så är dags att straxt gå ombord på flyget.
Kvinnorna tar adjö av varandra, och Ami försvinner i vimlet av människor.

Isabell Tom och Mia håller varandras händer när de kliver ombord på flyget som skall föra dem hem till Sverige, och innan de sätter sig i planet tittar Isabell efter om hon skall se vart Ami sitter. Hon ser henne ingenstans men tröstar sig med att planet är stort och att hon säkert sitter någonstans längre bak i planet.
Kaptenen manar säkerhetsbälten på, och så startar motorerna. Mia har redan somnat igen, och Isabell börjar också känna sig trött efter alla upplevelser, men känner sig nöjd och lycklig med allt hon fått uppleva. Förutom Tom och Mia, har hon nu även fått en framtida vän Ami, som även fått henne att se livet ur ett annat perspektiv.

Isabell känner att hon nu fått den insikt som hon behövde för att säga sitt ja ännu en gång till Tom, nu med hela sitt hjärta.