Att passera sorgen o smärtans
korridor gång efter annan sätter
spår

Det känns som att ta i ett träd
med klibbig kåda, det är svårt
att befrias från det sega envisa
kletet och det tar tid att bli det
fri


Vanmakten borrar sig långt in i
kroppens vindlingar, och man
får leta nya lösningar var gång
för att inte gå förlorad


Allt syns inte utanpå, och långt
ifrån allt kan förstås av de som
mest åkt på en räkmacka genom
livet


Bitterheten får inte ta över, men
ibland suger tanken så mycket
energi att hela kroppen skälver
av flykt, och det är inte alltid det
hjälper att hissa segel, man måste
också kunna navigera skutan


Trots olika falla ödets lotter, så
förmodar jag att vi får ”bära”
enbart det vi orkar utifrån den
kraft som vi besitter, kanhända
en naiv tanke men med en
slutledning som gör det möjligt
att MÖTA EN NY DAG!