Till de roligaste minnen jag har av min far hör stunderna vid schackbrädet med hästar som galopperade som lippizaner, drottningen som var kungens starkaste försvar, de modiga bönderna som gick i främsta ledet, löparna som likt pionjärer smög sig in i fiendens läger så att man lyckades göra kungen schackmatt i tre drag. Tornen, strategiskt i hörnen, och så suveräna då man kom åt att göra en rockad. Men hästarna var mina favoriter, inte bara för de annorlunda stegen, nästan som att sitta i sadeln på en salsadansande häst, utan också för att de är snidade på det vänligaste sätt för att greppas av en barnhand. 

Min far var färgblind, så att han kallade pjäserna svarta och vita tog jag med en klackspark. Svarta, ja. Som farmors stämda Blüthnerpiano. (Hon hade ett annat också, med träram och sjungande tangenter med okända intervaller). Men vita? Gula, tyckte jag, trävita är vuxenordet. Och allt som gällde trä och virke var jobbigt för mig. Åh, dessa brädlappar som alla såg likadana ut, och så skulle man kunna säga att den där, det är furu, och det är gran, al, björk, ek... Far var kanske inte den störste bland barnpedagoger, vågar jag nästan säga.

Han talade dessutom jämt om sina affärskontakter som jag hade föga intresse för. Men han var en naturmänniska med expertis på virke, enkannerligen björk. Barnbarn till en sjökapten från Visby var han också, och vistades alltid i skärgården om somrarna.

Och han älskade det äckligaste  - att äta smörkulor framför ögonen på mig, ett typiskt tanigt och blekt efterkrigsbarn som skulle gödas med hjälp av utökade fettransoner. Pedagogiskt, hm. Men uppsåtet var säkert vackert, vill jag tro.  Och att rulla smörkulor mellan två räfflade träspadar var ju lite spännande, de ville aldrig bli riktigt runda då jag försökte rulla dem.  Då var det bra mycket roligare med  hobbelbobbel!  Att knäcka ett ägg utan att gulan skadades, att skilja gulan från vitan - redan det var ett äventyr i sig. Sedan tillsattes socker och så satte man igång att vispa (aldrig med en silvergaffel, silver svartnar och ger äcklig bismak - men inte såg jag ens till några silvergafflar) nästan intill handförlamning, kändes det som. Sockret skulle smälta helt så man inte såg de gråaktiga kornen, visp, visp.... Hobbelbobbeln skulle vara tjock och vitglänsande innan den fick ätas.  Då kändes den luftig och skön, världens bästa godis. Om det fanns apelsiner pressades saften ur en halv därtill och blandades i hobbelbobbeln, som då tyvärr förlorade lite av sin luftighet. Så sköttes på den tid det begav sig den återkommande vinteranemin och aptitlösheten. Senare lärde jag mig att byta ut apelsinsaften mot en  skvätt konjak, men egentligen smakar originalet, bara ägg och socker, allra bäst. Om det är tillräckligt välvispat, alltså.

Hobbelbobbeln fick senare ett korollarium - hemgjord marsipan. Äggvitorna skulle tas till vara, och det gick tydligen bra att blanda dem med socker och mandel. Det var en för komplicerad process för mig, som bara fick spritsa fram den skållade mandeln ur sitt skal innan den kördes i  handvevad mandelkvarn. Stora människors jobb var det, alltför arbetsdrygt för barn. Kanske var det också för "henne" en metod för att finna vägen till oss barn, att ha en gemensam programpunkt. "Hon" var pappas nya kvinna, och det var inte alldeles enkelt att lära sig förhålla sig till henne. På den tiden var nämligen skilsmässor ovanliga och skapade starka sociala klyftor. Mycket att processa och ingen hjälp i det fick man då, när föräldrarnas aggressioner ven som korsade klingor över barnens huvud.

Kanske började det först här, för mig, livet bakom glasväggen. Om inte vid hemkomsten efter  krigsbarnsåret.  Känslan av ständigt utanförskap, det övergivna barnets skyddande pansar - alltjämt levande är den, även om den numera är grafentunn. Och ur den spirar ord. Mitt farsarv  - kärleken till siffror, mitt morsarv - kärleken till ord. Ändå vet jag att också far skrev, han kunde skicka telex till sina affärsvänner på vers och kallades därför "Runeberg". När han skrev för hand, med den högra, den med de konstigt böjda fingrarna med ståltråd i efter mötet med en granatskärva under kriget, då skrev han hastigt och textade alltid med stora bokstäver. Det var kanske ett sätt att förvissa sig om att inte kunna bli felläst, engelsk och svensk skrivstil skiljer ju sig mycket från varandra. Orsakerna tänkte jag ändå aldrig på när jag såg honom forma orden i tunnaste blyerts eller med bläcket ur den fina reservoarpennan med evighetsgaranti. Alltid Parker, skulle det vara.

Och siffrorna? Snabbmetoder för multiplikation av vissa tal, sifferglädje, huvudräkningslekar, känslan för att tal är prima. Primtal! Som att just idag fylla primtal fram-och-baklänges. Sjuttioett, säger ålderstilläggen framlänges, sjutton säger själen baklänges. Inte helt som då i tiderna inkrökt sjutton, kanske mera full i sjutton, när ungdomens skuggor och rädsla inför livet fått vika. Idag vet jag ju att "livet är inte det värsta jag har"*) - och, mina vänner, "om lidt" är faktiskt kaffet klart.  Dags att vispa hobbelbobbeln!

2013-08-07   

 *) refrängen i den danska visan Svantes lykkelige dag, lyssna här:
melodin: https://www.youtube.com/watch?v=Ov0KYvcDgdg
text och ackord (gitarr, ukulele): http://www.guitarparty.com/en/song/svantes-lykkelige-dag/
det hela, framfört: https://www.youtube.com/watch?v=PVGesDkDAI0 

https://www.youtube.com/watch?v=GhrPgbIHVAQ