ironiskt kan man hjärtligt med Skade glädje skratta
åt andras situationer men när tiden har hunnit i fatt

och man hamnat i en liknande eller någon annan då
hörs inte skratten längre för då är det inte lika ironiskt

då är det tystnaden som ekar bort i sitt eget mörker
det är inte mörkret som skrämmer mej utan det i det

när man minns känner smärtan ångesten så förstår jag
starkt även i mej skälv sådana minnen plågar hårt

i bröstet och hjärtat det drar fram minnen som jag inte
vill en efter en dras dom upp gamla och råa från djupet

av mitt hjärta igenom min själ inga tårar kan hållas till
baka av den värd som jag har byggt upp på dom som

till den grund jag står på i dag jag trodde dom var borta
men dom har legat och grott sej starka hela tiden under

mej det är nog den största striden i livet och det man
känner störst rädsla för det fruktar man det är inget

hot utifrån det lever och cirkulerar inom en i tankar
minnen som man har förskönat romantiserat eller
flytt förträngt eller dragit situationer till sin egen

fördel och den andras nackdel på grund av stolthet
eller att man har blivit sårad och aldrig slutar straffa

hårt till baka igenom handlingar och ord men när det
kommer fram i ljuset då syns det att alla starka strids

ord egentligen heter dålig förlorare grundat på just hatet
inom denna person som tog ut sin frustration på den han

eller hon som dom älska inte av sin mening men för att
man inte orkar hålla ut med allt inom sej för en dag

spricker det och då blir man elak och ensam oförstående
av vad som hände av ett problem som man vägra se men

alla runt om blev medvetna av existensen av hat och förviring
alla lika förvånade av handlingar så fylld av tårar och ord

som ej borde finna eller få nämnas då dom sårar djupt i ens
hjärta och själ tiden läker kanske såren men ärren sitter kvar
det är gamla minnen dom försvinner ej dom är gammla