Åh, så det är här vi startar om.

Är det nu jag ska berätta allt - trots att du säger att du alltid varit där - utan att stå vid min sida. Hur vi satt i den fula gröna soffan och jag berättade att du kanske inte får barnbarn för att jag gillar fitta. Att du drog referenser du sett på TV om en son som kom ut för en förstående, en kärleksfull sådan.

Hur jag önskar att du hade varit mindre självisk och inte suttit vid det slitna träbordet, munnen full med knäckebröd och sagt att du faktiskt måste tänka på dig själv för en gångs skull. Utan att kunna se att du inte gjort något annat under 24 år.

Att jag önskar att du hade kämpat, lite grand i alla fall - när du och vår far sakta gled isär. Inte bråkat varje kväll, kanske fattat hans hårda ansikte i din famn. Sagt de fina ord som kanske, eller kanske inte hade löst allt.

De gånger jag önskar att jag bara kunde dyka upp vid din dörr, säga att jag aldrig kommer vara riktigt hel utan dig - men att jag någonstans lyckas klara mig okej. Men att jag gråter ut för världen om dig, varje gång jag är lite för full.

När jag inte förmår mig att ringa, med risk för att jag ångrar mig - för jag vet att det skulle krossa hjärtat på lilla mamma min.