Det är något i sättet du rör mig. Över mig, runt mig och inuti. En slående självklarhet i varje förflyttning av kroppsdelar, fingertoppar och tungspets. Som att det alltid varit vår hud. Inte din och min. Samma yta och jag är vacker. Intill dig är jag så jävla vacker och jag älskar det.

För det är något i din blick, i hur du ser mig. Som gör att jag ser mig. Annorlunda. Reflekterad i dina mörkbruna ögon tindrar jag.

Och det är något med din röst och dina händer. I hur du smeker mig med ord och talar med dina armar när du lyfter mina höfter. Högre, högre får du mig att lyfta. Tills jag inte klarar mer. Exploderar.

Drar dig tätare.

Det är något i hur du sover. Ryggen mot mig och kroppen så nära, så nära. Vill inte väcka men kan inte låta bli. Att kyssa din nacke ibland. Du får mig att instinktivt vidröra. Jag håller mig vaken intill dig, gör natten en evighet lång. För jag vill ligga bredvid för alltid. Dö mot dina kotor. Och leva där.

Du, det är något i dina axlar som får mina ögon att stirra och mina naglar att greppa. Riva. Vill under din hud. Pulsera där. Vara en del av dig, vara din. För jag ler när jag är med dig. När du är hos mig. Då kan jag skratta igen.

Men samtidigt.

Du skrämmer mig.

För jag låter dig betyda för mycket. Har dig inte på riktigt. Bara till låns och jag känner din närvaro sakta lösas upp vid varje gryning. Snart är du borta. Och jag vet att jag kommer att sakna dig. Hatar att jag låter mig. Tycka om för mycket. För mycket.

När jag vet.

Att en man som du aldrig stannar kvar.