Inne i mörkrets lugn
vävs tunna soldatslöjor
av silver och stål.

Vävs in och
ner. In och
ner.

Har inte
bestämt mig,
än
om
jag vill vara
tonåringen som
skäller och
skyller
stenen som
fängelse,

eller om jag vill vara
åldringen som
ser varje
sten som ett
löfte
om lugn.

Hjärtats jättespindel
väver ändå, utan väntan,
väver hon väver hon.

Under nätterna vävs utav
den bruna jordens
metaller,

och varje kväll
måste såren av silver
öppnas

och varje morgon
måste såren av silver
stängas

Varje natt,
varje morgon
varje dag
måste gamla ärr bli nya.

Ärrad hud är
silverskydd.

En kaosväv
av
soldaters slöjor.

Ett
stålets skydd.