Arktis storm rullar fram,

blankputsar huden
till nyis av ny och
ny is.

Stormvindens vågor täcker allt -
vinden
når in överallt.

Huden poleras, putsas.
Köttet slipas ner av
hagel och av
kulor av is.

Frankensteins monster.
Väldigt mycket liv,
väldigt mycket död.
En krock, en krasch, gav en
förödande energi och
aldrig kan Frankensteins
monster längre stanna,
adrig sluta rusa över den
skoningslösa
gränslöshet som
är öknar av snö oändligt

Fryst kött.
Ruttet kött som stannat.
Fryst kött, fryst i tiden.
En klump,
kantig och vass i bröstet.
Fryst kött som en
kantig kniv i sidan.

Lösa stygn.
Snett.
Dessa delar passar inte ihop.
Det sitter snett.
Allt.
Löst.
Snett.
Petar på
ett
löst stygn.

Jag kan se och förstå att
det här är en kropp.
Det är en kropp.
Den tillhör denna
inre röst.
Fast vet inte,
för
vet inget.

De flesta föddes av sin mor men
jag kommer från främlingar,
från gravars mjuka mull
och framlidnas hull.

Kroppsdelar skördade
från kropparnas åker.
En skoningslös skörd,
en vinter i januari.

Varför kunde inte detta kött få vila?
Få vila, fått vänta tills våren,
få bli
en tidig lilja?
En lilja på åkern.

Kära, kära du doktor Frankenstein,
säg mig, varför vill du
alltid och ivrigt
trotsa naturen?

Även om du vet mycket,
mycket och allt
vad du tror är riktigt
gör ditt trots det klart,
att du trots det inte alls vet
något riktigt viktigt.

Kära, kära du doktor Frankenstein,
var det därför du flydde så fort?
Kunde du av ditt misstag
ana ett större?

Doktordoktor, anade du förnimmelsen
av det obeskrivliga?
Att fly aningslöst och ansvarslöst var det enda rimliga.
Men att lämnas med… detta? Förbannelser.
Förbannelser från båda sidor.
Att jagas av döda.
Att jagas av levande.
Att jagas om natten.
Att jagas om dagen.

Ditt brott blev
min arvssynd.

Jag blev både doktorn
och doktorns
skapelse.

Sagor varnade för detta,
det onaturliga i
att till varje pris kämpa
för livet men sen
kom vetenskapen och
varg fick inte vara varg.
Rödluvan fick inte dö.
Sagan hade sagt
akta dig
för vargen men nu fick
ingen nånsin dö och
en jägare hoppade plötsligt fram
och med en kniv
likt en doktor
räddade han Rödluvan som inte fick dö
trots att det är
det som allting gör.

Varg fick inte vara varg.
Här i helvetet fick inte någon dö.
Här blev Frankenstein hjälte
och hans monster människa.



En kropp. Kan se och förstå att det här är en kropp,
att det är en kropp.
En kropp som
var det omedvetna,
bar det omedvetna.
En kropp som viskar om en annan tid,
en svartvit plats.
En kropp som viskar
de dödas minnen,
bär de omedvetnas plats.

Främmande sak
slår oregelbundet.
En klump härinne viskar
om en annan tid,
om svartvit plats.



En onaturlig kraft håller mig uppe,
en onaturlig form av energi.

Går med mulna höstdagars mummel i ryggen,
går med tung dator över torra löv
över en tunn hinna,
går år över
en tunn hinna,
försiktigt över
hela jordens
djup.

Men tänk om det är hos dig,
då jag ligger hos dig
som förbannelsen bryts
och släpper mitt kött.
Att det är du
som blir omfamnad av ett
pussel
av ett lik

- av
en kropp
som smälter ur Arktis
efter sekler för många,
som äntligen kan få
ruttna
som liv och allting gör.
Få ruttna ljuvligt ihjäl
som allt liv gör.




Det var ditt brott men
min arvssynd. Så kära
kära du doktor Frankenstein,
säg mig, varför vill
jag alltid och ivrigt
trotsa naturen.

Jag är både doktorn
och doktorns skapelse
och vi turas om att
förgöra varandra
medan sedan
förgöra andra,
dem du älskar,
sedan dem jag älskar.

Jag vill trotsa naturen
som du trotsar naturen
men ingen av oss fick
liv såsom liv är värt
och aldrig ska vi vila,
aldrig ska vintern ge vila,
aldrig ska Arktis vinter vila.

Här i helvetet får ingen dö.
Här blev Frankenstein hjälte
och hans monster människa.