Hon var så stark och stilla och mjuk.

Även om min värld skulle gå under och under och under,
skulle hon fortsätta se klart,
rakt och klart på mig,
in på mig
och
det var först
då
som jag förstod att hon grät.

Stark, så stark
så stilla.
Att gråta med klara ögon.

Såg rakt och klart
in på mig,
alltid.
Än mer än alltid,
och alltid
då mina världar gick under och under och under,
och alltid under sina och samma
tysta tårars förtvivlan
såg hon rakt och klart på mig,

grät med klara ögon.