Bakom murar av
lugnt guld vilar de
som myser fredag
med lugnt guld.

Den eftertraktade
instängdheten
är inte

fri att få.



Få råd.
Få ro.
Få råd till ro.


Samla damm efter
flingor av guld.

Samla i svagt
sidoljus.

Snudda
vid rutinernas
mjuka linjer.

Samla damm.
Varför hylla
instängdhet,
varför damm
av allting?
För murar har två sidor,

och damm, vad är inte det
om inte spår,
om inte rester,
om inte
små
bevis
på liv.








Vad fan hände?
Vi skulle ju brinna!

Föraktet är äkta
men skälet falskt.
Alla är nog inte rädda.
Bara trötta.
Väldigt jävligt trötta.
Deras demoner vilar.
Det är så de gör.
Deras demoner vilar.

Varför inte.
Varför inte vila som
gamla syndare
och spöken gör.



Men sluta, hur ska jag kunna sluta?
Om det går, hur
en inte gör,
om det går att inte
- om
...jag vill sluta,
hur, jag vet inte hur.



Kanske för att vi fick vår mörka mullrande svärta
från vår långsamt svidande smärta.
Kanske för att vi sover till korta elektriska ekon på
brända bäddmadrasser
till ljuset av
facklor som
stannat mitt i sin eld, frysta mitt i
sin brinnande vrede.
Vi ska sova trots istapparnas regn
och i detta,
i brist på
annat ville vi
brinna -
älskade älden.



Få råd.
Få ro.
Få råd till ro.




Vi skulle brinna.
Visst skulle vi brinna,
så nu skäms vi
för varje svaghet
fast varje strid
tömmer oss tomma.

Få råd.
Få ro.
Få råd till ro.

Har sett hur de gör.
Deras demoner vilar,
det är så dom gör.

Få råd.
Få ro.
Få råd till ro.