de skiftade i färg. Bytte plats med
varandra.

De skrek. Jag var dimman och du
envisades med att vara brisen den
lugne.

Vi var enfald hoppet om en bättre
värld. Var så mycket mycket mer
som sorg var våra lungor utvidgat
redo som om där fanns rymder
oändlighet att fylla.

Du går på egna ben. Ser dig vandra
älskade. Kvarteren vad jag önskar
att de omfamnade. Hur jag anar att
de minner mig om mig om oss hur
tårar ännu faller.

du rymd av aska jag kvinna älskandes.