Mitt i mötet
är dagen en öken

och händer och ögon
dallrar i hägringens dans

någonstans nära
och ändå där borta

där stegen i sanden
slipas till minnen

av en evig vind
i en evig sol


och var är din doft
och var dina dadlar

och var är ditt tält
där natten bor

där stjärnan är en eld
som skriver sagor

som värmer din bädd
som viskar din väg

från det som varit
till det som skall komma?



Ser skalbaggen landa
på den sena sommarens solros

hör skarabéen skallra
med torra ben i de gula fälten

och oasen är ett hav
som bär det blå

genom kroppar
genom själar

som knastrar av sand
och längtar svalkan


oasen är din vila
när himlen ligger öppen

när dynerna älskar
under måne och molnflor

och ödet skrivs
i sand som inte glömmer

i hud som minns
och ögon som väntar

i mötenas tid
när världen är en öken
mellan mötenas glipor