Morgonen gryr och som alltid är tiden långdragen men alltid kort.

Du har redan rest iväg och lämnat efter dig en vacker blandning av frustration klädd med förvirring,kärlek och längtan.

Här är jag, nyduschad samt förvirrad och bluesen bultar ut i högtalarna och in i mig, fötterna upp och kaffet åker alldeles för lätt ner.

Bittert med ljuvt slår tanken mig, du har redan gjort allt mitt till ditt och nu kämpar jag för att ens hitta det som var så självklart fritt.

Du har skapat minnen överallt och tvingar mig att kombinera glädjen av att förändras till att bli en vuxen kvinna med handen i din,

men sorgen av att få lämna mig själv därborta av mitt egna till att skiljas åt för att vi ska få plats skrämmer mig....

Jag kan inte skilja på om jag vill vara kvar här med dig, jag knappt ge dig ett leende när du tar mig mot dig skoningslöst.

Tankarna vandrar ju alltid i mig och mina färger lyser klart så om det vore så uppenbart som du sa....

Jag vill bara ha dig så nära enbart när du inte ser, och du springer efter mig när jag bestämt att inte kunna ge mer!

Finns det mer?
Finns det mer i ett kapitel av att kunna få vara den man vill utan att bli fel?