jag blev lämnad att leva med det som blev över
ni vet alla smulor som saknar värde
det gick knappt att fånga
små fragment av näring
hur lång är det möjligt att nå

man vaknar plötsligt upp
inser att man levt i något slags vakuum
att tillåta sig själv att bli utnyttjad
det är knappast näring för själen

jag har aldrig haft en önskan att bli arg
känna av det mörka som vi alla besitter
kanske därför folk alltid tagit
allt dom kan utan konsekvenser

jag knuffades över gränsen
dit jag aldrig ville komma
människor kommer att få stå till svars
men jag misstänker att det är för sent