att vakna med
känslan att vilja men inte kunna
som att vara instängd utan ljus
det brusar och dånar som sista älven som finns kvar
det river och sliter likt höststormen nittonhundrasextioåtta
det sprider sig sakta millimeter efter millimeter
verklighetens ljud är inte borta men hörs inte mer
det är bara det egna oväsendet på insidan
allt måste ut
det är bråttom nu
när viljan tar slut kan aldrig okunskapen besegras
den sista älven i bröstet tar sats
tar fart
nu eller aldrig
mitt enda val
känslan att vilja men inte kunna