Jag har fönster.
Stora fina fönster. Två-tre stycken,
men jag ser sällan ut. Annat än när jag får frågan om
jag ska se ut så där.
Då går jag genast och byter plagg ett mot plagg två.
För jag äger kläder. I många olika varianter. Kjolar, tröjor och strumpor. Rosa, vita och röda.
Men jag ser sällan ut.
Om man andas inåt och hukar lite med axlarna så kan man
försvinna i ett moln av osynlighet.
Att inte synas - en av mina många superkrafter.
En annan är den att jag har lärt mig att aldrig ta hissen upp till åttonde våningen.
På flertalet internetforum hävdade folk att det inte var någon superkraft utan en så kallad lärdom. Jag brukade nicka tyst och hålla med, men mina ord fnös ljudligt.
Jag skriver inte längre på olika forum. Jag deltar inte. Jag använder mig av min osynlighetskraft och hukar med axlarna. Det är viktigt. Det där med att huka med axlarna i rätt vinkel.

På nätterna brukar du prata om att vi ska träffas och ses. Dricka en öl eller två. Jag är mest tyst.
För jag har glömt bort hur man låter, så jag har slutat att tillåta. Men jag säger inget. Jag bara tillåter inte.

- Ängelholm är känt för sina lergökar, säger du till slut och kröker överläppen i exakt rätt vinkel.