Vår stora moder, Förtvivlan, har två barn:
tvillingarna Saknad och Längtan.

Saknad är klädd i svart, han går baklänges i den bruna leran.
Längtan är vitklädd, hon går framåt med utsträckta armar...
De går runt i cirklar.
Modern står i mitten, betraktar dem
"Mina barn, jag ville inte, att det skulle bli så här!"
"Nä,nä; men så blev det ändå! Va!!
skraxar asgamen i talltoppen.

Barnen börjar sjunga sakta för att inte höra honom.
Och vår moder dansar sakta,sakta
sorgedansen.
I takt,i takt.
Och bak en trädstam står gubben,, och väntar
alltid beredd

Skogen är befolkad, bakom och framför, vi kommer inte undan,
kan bara dansa, betrakta och sjunga sakta,sakta

UE.