Till sist hade jag en enda tröst
det var när jag kunde få till nå´n
glädje för Dig som syntes i ditt öga
och som hördes i din röst
då blev allt glädjegråt i mitt bröst.

Att du gladdes åt minsta lilla rolighet
glömde all tristess i din rullstolsbundenhet
och din kind blev av glädjen rosig och het!

En god kaka eller tårtbit till kaffet eller
att jag sa: -Du e´ju så grann! Då lyste
Du upp mer än solen och försökte resa
Dig upp från stolen, och jag sa sitt kvar
jag kommer och kyssen tar...

Så först nu har jag fattat att det är sant
har man haft ett gott liv som man kan tänka
tillbaka på, då roar det en sen hela tiden i livet
fastän man är ensam i klivet, för då är glädjen
från förr tillbaka igen som en evigt öppen dörr!