Jag vet inte, om det är så att man aldrig kan vara i ett tillstånd samtidigt.
Men det tror jag på.
Hur ska man veta vad man är om man inte, kan känna det.

Man ska vara glad utan en anledning, är man glad av en anledning så kan det tas ifrån dig. Då är det viktigt att vara glad ändå. Är man inte det så är man egentligen inte glad, man är bara temporärt inte miserabel.

Men om man aldrig varit glad utan en anledning, vad är då att vara glad? Är det utifrån ens egna förmåga att känna lycka?
Om man har anledningar att vara glad men är ledsen ändå. Om man har anledningar som gör en ledsen, men som man alltid haft. Varför skulle det överkompensera ens temporära lycka. Varför känns det precis som att det gör det.

Varför känns det som att jag inte kan vara den jag är för dig. För du är ju den enda, som jag borde kunna det. Varför kan jag inte få ställa krav?
Varför kan inte jag vara en orsak nog att vilja vara med mig, varför kan inte jag vara nog om jag inte är så givande till lags.

Hur ska man som människa, ställa krav, om man i första instinkt varken vågar eller vill. Jag är egentligen inte ens rädd för vad du tycker.
Jag vill bara inte göra dig ledsen

Och är inte det så jävla typiskt?
Är det inte så fruktansvärt typiskt att personen som inte vågar ställa krav är rädd att när den vågar att den andra ska bli ledsen.
Är det inte så jävla självklart att oavsett vad man gör, och oavsett om man bestämt sig för att vara precis tvärt om är man den samma.

Jag vill inte heller vara den som tar för sig utan att tänka på andra, jag vill nog inte heller vara den som sätter sig själv framför även om den har andra i åtanke.
Jag vet inte, hur ska man veta? Hur ska man veta? Hur ska man veta?

Kanske så hade det vart bäst om jag inte fick umgås med andra människor.
Och ibland så känns det precis som att omvärlden har sett till så att det ska bli precis så.

Jävla mamma.
Nej, förlåt så kan jag faktiskt inte ens skriva, för jag är en jävligt tacksam människa och är man det så får man inte smutskasta sin mamma, jag vill inte heller smutskasta min mamma, men det är väl som han poeten. ”They fuck you up your mom and dad, they might not mean to, but they do”

Och det är väl inte ditt fel mamma, att du är lika till lags som jag. Att du va typ 40 innan du lärde dig säga nej en gång om året till en vännina.
Det kanske är mormor eller morfars fel, att du va tvungen att vara till lags för dom.
Och jag får fortfarande hjälpa dig med ordet NEJ ibland.

Men jag behöver också hjälp. Och jag vet att du försöker, och även fast det inte funkar är jag tacksam, förstår förlåter dig.
Jag är Förstående.
Jag är så där förstående att du någon gång har kallat mig omänsklig på grund av det. Kanske är jag så förstående för att det är det rätta att vara, för att sätta folk framför sig är det viktigare att sätta sig in i deras situation så mycket att man glömmer sig själv.

Ibland känns det som att du inte älskar mig lika mycket längre.
Det börjar kännas nu, jag vet inte om det stämmer men det är det jag har fått för mig. Och nu försöker jag locka till mig dig så mycket som möjligt, försöker anpassa mig efter dig, försöker passa in för dig så att du kan älska mig.

Det känns så jävla fel.
Jävla är ett bra ord.

Och jag måste berätta det för dig, för min skull, och jag måste kunna göra dig ledsen, för min skull.
Och det känns fruktansvärt att bara skriva det. Du förtjänar inte det. Men kanske jag gör.