Solen kämpade frenetiskt genom vinden idag, jag kände det när jag trotsade hösten som smugit sig på.
Jag satt på det vanliga fiket nere på stan, på uteserveringen,
och tillsammans med några andra modiga själar hade vi virat in oss i den sommaren vi så hårt hållt fast vid att ha kvar.

Jag beställde en kaffe som jag sedan värmde händerna kring, och man kunde nästan urskilja solstrålarnas försök att värma genom röken från min kaffekopp. Smått huttrande satt jag ändå kvar och funderade.
Funderade på sådana där saker man bara kan fundera på när man har lite extra tid över. En vara jag tyvärr har väldigt mycket av nu för tiden.

Jag funderade på vad den där Mamman med barnvagn nere på torget måste ha för slags personlig katastrof som låter sitt barn med rosiga kinder bara sitta iklädd en tshirt då kylan osynlig smugit sig runt dem. Jag ville gå dit och beskriva med mitt hyttande finger i vädret att så gör man minsann inte, barnet kan ju bli förkylt. Men jag återgick istället till att värma fingertopparna med en trummande melodi mot muggen. Så gör man ju inte, inte i Sverige, man pratar inte med främlingar, tänkte jag.

Solen gick plötsligt i moln och September gjorde sig påmind, typiskt, så istället knäppte jag min nya jacka och vandrade hemåt, medvind hade jag också, se vilken tur man kan ha ibland.

Jag måste köpa ett par nya vantar, tänkte jag, ett par sådana där man kan göra dubbla i olika färger, ja, luffarvantar. Sedan gick jag hemåt med händerna i fickorna, hoppades på att den lilla pojken inte skulle bli förkyld, i slutändan.