Det är som att försöka fånga något undflyende, något abstrakt. Som att komma ihåg en dröm som envisas med att bli bortglömd. Vissa saker kanske är menade att stanna i det undermedvetna? Stanna i bakhuvudet och gnaga på det medvetna utan att det medvetna förstår vad det är som gnager. Man har bara en känsla. En känsla av att någonting är fel. 

Kanske är det så det måste vara. 

Men kanske inte. 

Hur ska jag kunna greppa, kunna komma till ro med det förflutna? Är det som en gång hände viktigt för min nutid och min framtid? Eller ska jag låta det stanna i bakhuvudet och gnaga på vartenda ögonblick av panik? Rädslan för att det ska hända igen är ibland större än själva rädslan för det där jag inte kan förstå.

 

Men hur kan något som skedde en natt när jag var sjutton påverka mig i tjugo-års åldern? 

Hur kunde allt gå så fel den natten? 

Panik, händer som försökte greppa, ta stryptag på min själ, tårar och rena skrik från botten av mitt inre. 

Hade det varit bättre om ambulans och polis inte kommit till platsen? 

Hade det ändrat allt?

För ju närmare de kom, desto mer skrek jag. 

Väl på sjukhuset skakade jag, en kokande frossa i mitt hjärta. Den spred sig från bröstet ut mot tår och fingertoppar. 

Jag stirrar rakt ut. Rakt ut i ett ingenting.

 

Vissa har kallat det för en psykos, vissa har sagt att det är det mest traumatiska som de själva varit med om. 

Jag vet inte vad jag ska kalla det. 

Jag vet bara att någonting sprack. 

På golvet i någon annans flick-rum sprack jag i tusentals små bitar. 

På golvet dog en del av mig. 

 

Jag har inte slutat gå sönder.

Jag har inte slutat dö.

Vem var det som sa att det går fort att dö?