Jag sitter på min balkong, och hör hur kaffet rinner ner i bryggaren från köket.
Jag doftar på hösten och lyssnar på när staden sakta vaknar.
Är det inte ljuvligt? Livet utanför väggarna.
Något som är så enkelt, kan ändå vara så invecklat och svårt.

Jag går in för att hämta mitt kaffe. Häller upp det i min vita perfekta kopp, med snirkliga detaljer på, ställer det på sitt perfekta fat i samma tappning.
Sätter mig i mitt perfekt inredda kök och tittar på mitt pedantiskt rena kök.
Undrandes varför jag inte kan känna livet, så som jag gjorde förr.

Om jag skulle sträva mot ett nytt mål?

...Imperfektion.