Östersjön, Nordsjön, Atlanten, Medelhavet,
Svarta Havet, Rödahavet, det salta Dödahavet
Persiska viken, Indiska….
Stilla…..

Jag har varit lycklig att få under min livstid
vandra, simma, bada, koppla av…
undra havs storslagna skönhet, ibland vildhet,
stränders eviga större och mindre skatter!

I Arabien var sandstranden snövit,
sträckte så långt ögat når,
silkesmjuk att träda barfot,
på Kanarieöarna på Lanzarote
var stenarna av vulkaniskt ursprung,
svart lava, lavstenar.
Det finns knappast strand utan stenar.
Det Dödahavets strand,
vad jag kommer ihåg är salt i solid form.

Djuren, människan bland dem
gick i land en gång från havet.
Ju mera stenar ser man
desto mera tror man att även stenarna
gick i land från havet och nya stenar
gör det samma fortfarande
bland dem några fossiler!
En gång på Florida Beach
träffade min tå en äkta fossil.
Då förstod jag att jag hade i min hand
någonting som hade levt för länge sen,
men att den hade blivit förstenad.
En död själ i sten?
Havet är livets vagga, men även grav.
Fantasin får utrymme att flyga fritt!

Jag samlade alla åren små stenar.
Nu ligger mina stenar på en glastallrik
på ett glasbord, påminner mig om
havsstränder jag besökte.
Ganska sällan fingrar jag på någon av dem.
Någon som har besökt mig
har dragit en djup suck, härliga, varifrån….

Jag tog fram ett dussin av mina stenar.
Ett par pimsten, några bitar förstenad fossil,
koraller, platta, flacka, tjocka, tunna, runda,
i olika färger, form och storlekar
lika många som omfattar en stor fantasi!
Alla tillsammans som en påse
London dragér eller Marabou Nonstop
pastiller, godis att smaskas!

Jag tittade på, undrade,
hur har dessa små ’varelser’ fötts?
Min fantasi fick vingar.
Det föds vilda tankar i mitt sinne.
Jag fingrar på en ur jordens innandöme av utbrott
född, slät, njurformig, svart sten.
Jag lägger den vid andra stenar.
Den lilla stensamlingen är vacker, livlös.
Koraller och pimsten levde en gång.
På deras yta ser man reliefer och
sänkor efter livet i havet!
Stenar i form av pastiller är
ett resultat av en finslipad teknik av
tid och saltvatten!
En påfallande finish!

Jag vill tro att stenar har en själ.
Varför skulle det inte vara sant.
Jag tycker att stenarna är själlfulla.
Jag vill smeka deras varma blankslipade yta.
Jag känner att de meddelar mig välbefinnande.

Då jag tittar på fotot jag förevigade,
’Mammasten med sina ungar’,
slår mig en vansinnig tanke. Stenarna tänker.
Stenarna måste därför ha en själ.
Stenarna i fotot har sökt varandras sällskap.
Stenen är ingen eremit.
Strandstenar söker sig till trygghet.

© Heikki Hellman 2013-09-13