Samma år som jag föddes 1939 gjorde det dåtida Sovjet en feg räd mot sitt fredsälskande grannland Finland, mitt fosterland. Detta var anledningen först till att min pappa blev inkallad att göra sin militärtjänst som sjukvårdsmajor. Han var vid fronten fem år. För det andra var min mamma med mig och då familjen växte med mina två under kriget födda bröder evakuerad i vårt hemland. En kortare tid var jag också med mamma i Sverige i Husqvarna under krigets hetsigaste veckor på vintern 1940.
Den längsta perioden 1942-44 bodde vi i Vasa i Österbotten. Som tre och halv åring har jag mina första tydliga minnesbilder, börjande med mina första expeditioner utanför hemkvarteret och fortsättande med min lille brors Anttis avundsjuka ilska på att min mamma ammade min yngsta bror på natten. Vårt utrymme och bekvämligheter omfattade en trång tvåa i våningshuset i Handelsesplanadens och Fredsgatans hörn.
Vi var fyra att sova i ett litet sovrum. Det blev länge ett större nattligt skådespel då min yngsta brors måltid började ett par gånger under nattsömnen! Antti stod i sin pinnsäng, skakade sängkanter och skrek för full hals. Kanske han var rädd att broder Tuomas äter upp hans mamma!
Då det var trångt utrymme och vår gård var ganska trygg, gav mamma mig fritt utrymme att leka ensamt med mina samåriga pojkar på gården. Hon hade nog med att syssla med mina bröder.
Gården låg alltså i lugn och ro från Fredsgatan. Omkring gården stod vårt stenhus och enklare hus. De sistnämnda husens invånare skötte sina behov på uthuset. Det var försett med en hel rad hål med ordentlig fallhöjd. Man tog sig upp till tronen via höga trappor. Av dessa arrangemang uppstod oss gårdens små pojkar förstås äkta nyfikenhet. Utedasset är mer eller mindre skådesplats för vissa händelser, som outplånligt fastnade i min barnahjärna! Vi var där nere ibland att kika upp! Mitt sunda intresse för människas anatomi hade vaknat. Det tog ännu ett par tre år till innan jag studerade pappas läroböckers bilder och anatomiatlaser i hans bibliotek i Tavastehus.

Men ännu mera intresserade av uthuset var pojkar i skolålder. Uthusets stankar lockade stora tjocka råttor till platsen och förståss också kattor. Kvarterets bakre del var obyggd tomt och som sådan tills vidare en obyggd tomt. Skolpojkar hade smällt upp sina kojor. De var stora hemligheter på insidan. De var tapiserade av djurskinn av samma råttor som trivdes i uthuset och jagades där av kattor. Skolpojkar jagade välgödda råttor och kattor med snaror. Resten av historia får var och en föreställa sig själv. Pojkarnas ’vapen ’ var råttfälla, slangbågar och enkelt klubba. För oss knattar var det strängt förbjudet att stiga in deras kojor. Vi kunde endast av en ren slump få se inne. Vi tyckte att det var mycket spännande att tassa omkring vedstaplar och hålla sig gömda i staplarnas skuggor! Förbud väcker oftast nyfikenhet.
Min mamma litade redan mer på mig. Hennes övervakande öga var inte hela tiden närvarande. Jag lärde mig snart det tidssöl som jag kunde vara borta från gården utan att förorsaka ångest i min mammas själ. Mina nästa expeditioner gick ända till torget, stadshuset och sist till järnvägstation som låg fyra fem kvarter från hemmet. Jag tycker nu att jag har varit ganska duktig pojke som 4-5 åring! Jag var en lydig son och jag minns inte att mamma hade haft att läxa upp mig. Jag hade inget fuffens för mig. Så även den första risbastun var ett faktum först några år senare då jag nekade äta fisksoppa! Min uppfostran var inte den tyska fostran till blind lydnad. Spartanernas härdande disciplin hörde jag först i skolan! I dag vore kroppsagan barnmisshandel. I min skola på 1950-talet existerade ännu mildare kroppsaga!
Mitt första mål var salutorget. Torgets vimmel, salustånd, försäljningsvaror och säljare var allt nytt och spännande. På torget såldes fiskar av många olika slag, som jag givetvis inte kändes förut och inte heller därefter genast, grönsaker, rotfrukter och potatis. På väg till torget fanns några lockande butiker. En av dem var leksaksbutik. På denna butiks fönster lämnade jag mitt nässpår.
Järnvägsstation var mera fjärran från hemmet, men jag tänkte att om jag skyndar dit hals över huvud med mina smala och snabba ben hinner mamma inte ens att tänka var är jag eller bli beskymrad över mig. Så gick det också. Men vad som var så attraktivt med järnvägar?
Förstås var det tåg! Naturligtvis kunde jag inte ana att järnvägarna skulle bli min stora livshistoria! Nu på pension kunde jag konstatera att jag gjorde en livslång tågresa. Bokstavsrimmet skedde kanske under dessa efterkrigsår i Vasa.
Det var inte en enda gång jag stod på perrongen. Järnvägsstationens livliga stim och händelser lockade och tjusade en ung själ. Jag ville se ånglok som stönade och pustade, spottade svarta rökmoln i skyarna och ’drack’ en enorm mängd vatten. I mitten av loket flammade eld i ugn och dit stuvade lokföraren ved! Dessa lok var i barnets ögon jättestarka. De drog en lång vagnkö efter sig. Min värld började ser annorlunda ut, alldeles ny och fängslande.
Somrarna på Österbottens kustområden under krisåren var för vår unga familj viktiga och givande. En sommar firades i Sundom och en annan i Oravais.
Jag har till och med från min barndom levat med en stor känsla i ett havsdoftande liv. Havet och skärgården känns i mina nässborrar, sitter i mina ögon och sjunger i mina öron! Havet även smakar i min mun! När sjövinden får säven att vaja svagt börjar strandlandskapet leva i mitt sinne. En minnesfilm går runt i huvudet på mig. Plötsligt ser jag örnbräknar som växer högre än en liten pojke i strandlunden, jag känner havets dofter, hör vindens sus och berättelser, vågornas dån, fiskmåsarnas skriande och lät mina ögon njuta rökt siks skönhet och böcklingsröken smeka mitt luktsinne! Jag fick erfara härliga morgonstunder och solnedgångar i havets famn.
Min mormor vistades om somrarna hos oss. Hon var mycket kär för mig. Nu förstår jag hur viktigt det var att jag någonsin fick träffa henne. Två släktled , ålderdomens och barndomen möte i levande liv, en stor gåva. Glömda fina etapper vid vår livsväg, tyvärr inte mera så självklara!

© Heikki Hirvonen 2013-09-08