Jag gick på höstens stubbåker,
’stubbat hår’,
det låg rågblont i höstgryning.
Mera fjärran till följd av tjock dimma
stod björkhultet i full brand
i bladguld höstskrud och hade tagit
liksom några steg framåt i min riktning!
Dimma och gryning verkar liksom att
föremål gör närmaden mot dig.

Höstlandskapet blossade i färgers skådespel.
Skyarnas blåa, molntottars ramar,
sträckte sig upp, högre än vanligt.
Då dimman skingrades, kom molngubbar fram,
de svepte fram över åkrar.
Bort ifrån åkern hördes ljud, en större tranflock
på flyttningsresa. De hade landat på åkern
att äta, samt vila en stund.
Vyn var ståtlig, men den slog mig med vemod.

Det har varit under senaste tider ovanligt varmt.
Det är dock ingen brittsommar, om det vore så,
skulle vi igen kunna höra fågelsång!
Sedan högsommarn har markerna varit
tysta på sång. Endast kinkar av hungriga ungar
eller oroliga varningsläten av föräldrarna hördes.
Kullarna måste snart klara sig själva.
Ett stort äventyr är redan i full gång,
flyttningen har inletts etappvis.

Sen tittade vi in i skogen för att se om det fanns
svampar där, min fascination på hösten
att plocka dem och ha dem läckert på tallrik!
En lång torr period hade krävt sin tribut av skörd.
Å andra sidan smakar kantareller små som bäst!
Mitt i allt ordnade mina vovvar mig sen en kalldusch!
De hade dykt och rullat i gräs,
deras pälsar var täta av växtfrön! En tovatragedi!
Dagen efter hade jag två fåhåriga komiska vovvar!

Som bäst visar sig lövskogars färgprakt som vackrast.
Då denna naturs brand slocknar, ser vi lövfall,
blad efter blad slits loss från sina fästen.
Det kräver endast en bitande vindpust
och blad virvlar vilt mot en grå himmel, lövregn, ett färgglatt
blad efter ett annat lägger sig till ro i naturmors famn!
Det finns kvar bara minnen om en förlorad sommar,
lövträdens skaror står nakna i vindstilla höstkväll.
Det råder en stiltje i skog och mark.

© Heikki Hellman 2013-09-15