jag ser dig sippra ut genom springor
när jag stryker din rygg
lutar pannan mot marken
grå sörja
rinner över handflatan
när luften fått dina punkter att frysa
och bildat kristaller täta
som en mur och han spricker så lätt
när han nuddar vid en kontur av
splittrat glas

men kära du
låt inte skinnet förvilla dig
han har en hel värld under huden
och leds sakta in i svarta artärer
spiraler som rymden omsorgsfullt
placerat ut

dina ögon byter ofta form
och jag frågar dig ibland vilken färg de har
trots att jag vet att de är blå
men jag ser
hur du nästlar dig ut och flätar
drömmarna i oordning
hur du stilla kondenseras
trots att jag krampaktigt håller dig kvar

men kära du
låt inte oändligheten krypa genom
hålen i ditt medvetande
himlen byter också färg om natten
då är jag din
tystnad som
skingrar askan i blodomloppet
men du greppar så hårt
om något som är omöjligt att ta in