2016

Sanningen är att jag har blivit besatt av rymden. Mitt intresse står helt utanför den verkliga informationen. Allt är baserat på känslan av att sväva. När jag blundar ser jag planeter och solar, brinnande klot som du varsamt placerat ut med dina nakna händer. Jag kan ingenting om de små byggstenar som håller allt samman. Vad är det egentligen som gör en oändlighet så svindlande? Det handlar kanske om just det, det ofattbara. Något som inte ryms i din hand eller får plats i ett ögonkast.

Igår var det nyårsafton. Det var en glittrande kväll och det har aldrig känts så lite i min kropp som denna gång. Vintern har äntligen fallit över oss, som vi har väntat, och den har lämnat himlen alldeles klar.

När jag lutade huvudet mot svärtan misstog jag stjärnorna för fyrverkerier. De flimrade så intensivt att jag blev fullkomligt förblindad. Färglagda stjärnfall blåste liv i den mörka gardin som var förra året. Det smattrade och tjöt från de exploderande sjöar som omringade oss.

Jag skrattade medan han kastade runt mig i sin famn rakt in i taggbusken. Kvistarna hakade sig fast i min kjol som girlanger. En markör i tiden, som en stoppsignal i planeternas omloppsbanor. Skiftar du färg ikväll? Du är så fruktansvärt vacker.

När jag låter honom kyssa mig ser jag bara dina skakande händer bakom ögonlocken. Jag ligger stilla i någon annans kläder och någon annans lakan och jag önskar att du förvandlas. Min gråskala ska målas röd, gul och grön. Du minns väl att jag reflekterar dig bättre än någon annan? Jag vill så gärna veta vad du gör ikväll. Förlåt mig, vem är jag att skriva en berättelse om mig själv egentligen? Det här är en saga som handlar om hur jag förälskade mig i dig. Varenda rad är till dig, astrologen.

2013

Har jag pratat med dig om tid? Jag kan inte tänka mig något annat, det känns som om du känner varenda millimeter av min snåriga labyrint till hjärna. Den som är full av fladdrande fjärilar med minnesbilder i oregelbundna mönster på vingarna. Någonting började för hundra år sedan, det var sommar när jag först träffade dig. Jag kan inte tänka mig vad du tänkte på den där dagen i Drömparken. Jag vet inte om du minns detta över huvud taget, det var inte här milstolpen föll ned som ett spjut genom filten du satt på.

De viktiga händelserna kommer senare, när hundra år har smugit förbi oss och vi har blivit nya människor. Jag kan inte tänka mig vad du tänkte, men jag försöker. Jag minns att jag inte kunde sluta titta på dig. När vi sågs hundra år senare skulle saker vara annorlunda, planeterna hade grävt våra stigar så att de till slut skulle mötas på mitten. Det betyder dock inte att vi någonsin får möjligheten att vara det vi kunde bli.

Så vad gjorde vi där egentligen, den där eftermiddagen i augusti? Det var verkligen sommar och det kändes. Det var vi tre och vi var friends forever. Jag satt på min bruna jacka och kliade insektsbetten på benen till bristningsgränsen. Vi drack öl som smakade honung trots att vi fortfarande var för unga för att få köpa folköl i mataffären. Det var den bästa tiden i våra liv och vi längtade så efter att få växa upp.

Stella var mitt ljus och hon hade förälskat sig i en pojke med oskuldsfulla ögon. Det gör hon varje gång solen går ned och jag led med honom. Den här dagen befann han sig i Drömparken och han kastade henne ett tyst leende när han fick syn på hennes lockar. Han närmade sig långsamt och plötsligt var deras filt full av nya ben som flätades in i ett mänskligt rutmönster.

Jag kände mig plötsligt bortkommen, lite för tyst och lite för kall om axlarna. Jag bad någons nacke om en cigarett och jag höll den krampaktigt mellan fingrarna. Jag älskar den här lilla glöden, tänkte jag, andades in och förlorade mig i ett askmoln grått som tisdagseftermiddagar. Någonting brände i mitt synfält och din blick genomborrade mig totalt. Jag kände mig plötsligt väldigt avklädd och tog på mig jackan som jag slarvigt slängt på marken bakom mig. Min blick var skygg och ovanligt nyfiken, dina ögon var inte alls rädda för att möta mina. Solen hade långsamt börjat åka kana nedför himlen och ni sjöng med till sångerna som byggt bo i er portabla lilla radio. Jag slet upp gräs från marken och rullade strån mellan tummen och pekfingret. Jag försökte memorera de mörka lockar som jag senare skulle komma att trassla in mig i. Det var någonting med dig som jag inte riktigt kunde skaka av mig, något i dina avvaktande svar och i tystnaden mellan orden. Jag var dock rädd att du aldrig skulle ge mig en chans att visa vem jag kunde vara. Dina läppar var fuktade och jag var fruktansvärt generad.