den årliga vintern är ej den längsta
för en tidlös köld kan våren fängsla
där mörkersyn blir livsförmåga

jag vandrade genom tillvarons tundra
där inget någonsin tilläts grönska
varje steg en tilltagande plåga
skulle tundrans gräns från likfärd benåda?

slutligen steg solen saktfärdigt över skymtande skog
mellan trolska träd leddes svårmodiga steg av glädjesorl
under ekars gunst grydde berusningens tåga

framför ännu trötta ögon utspelade sig så en sällsam scen
toner från främmande festsånger sköljde svärtosinne rent
smittande skratt mitt hjärtas gåva

skymningsdis dvalde druckna vittror vänslandes i vårblom
en aftonakt bland blomsterprakt stal sagojungfrurs mödom
och jag var aktens lystna låga

återfunnen vårflamma väckte vilda sommarbränder
ljusets kärleksserum stillade av sorg skakande händer
ett nyfött mod för mig utgivet

återväxta vingar förde min vardagsflykt mot högre höjd
däruppe bland svaloflock väntade min gömda hjärtefröjd
och hon blev all min frihet