"Lyss du lilla människa!
Jag ser dig ödsla bort var dag
Du lyder under flaskans lag
Ditt leverne en tom charad
Dess synder gör dig sinnessvag
Vad vill du med den tid jag gav?"


Jag vill till vaggan för att vila
Få roas i mitt barndomshus
Där skrattet ej födde förtvivlan
Där glädjen ej var konstlat rus

Och om ej vaggan så till graven
Få somna in till hav av ljus
Där jord förmultnar samvetskvalen
Där ord från förr blir tystnads sus


"En dåres tal, det var mig väntat
Din önskan får nu blott bero
Bli barn på nytt det kan ej trängta
Jag gav dig sinnet för att gro
För ung du är för himmelsglänta
Varför har du ingen tro?"


Jag bar min tro i fränders händer
Deras liv du tog och hopp med dem
Inga kärleksljus du längre tänder
Ett ensligt mörker mitt hjärtas hem

Nog har du fått min själ att brinna
I ungdomsflammor som aldrig består
Dess glöd alltid dömd att försvinna
Uti askan har jag väntat genom år

Fast för allt det skulle jag dig förlåta
Om glädjen i mitt anlag fanns
Men en sorglig figur din pensel målat
Som snart ej känner något alls