Jag fyller min dag
med arbete och lust
och då får även kroppen
sin träning, en dust
och inte gör det något alls
att jag varken blir först eller störst
för det som smäller allra högst är ju
att jag ännu har kvar min skrivartörst...

Jag gräver i och ur mina förråd
efter ord, gamla som nya
och ja sa till min vän
som en stormvindsdemon går jag fram!
Ja du liknar verkligen en harpya!
Harpya? Vad är detta sa jag berätta!
Ja sa vännen, läs på rad fyra du
du sa det ju själv just nu...