Det handlar väldigt mycket om att stå ut. Bara stå ut med vetskapen om att det kanske inte alls blir bättre. Det kanske blir sämre. Det kanske blir riktigt sorgliga tillfällen, så sorgliga att du tror du går itu. Det kanske kommer göra ont på alla sätt du kan tänka dig. Du anade aldrig att det skulle bli så här när du son femårig föll och fick skrapsår så blodet rann. Då blev det bättre, du visste att det alltid skulle bli bättre, sen. Då stod vi alla ut. Frågan är vad vi gör nu, när det inte blir bättre och blodet inte slutar rinna?