luften i mitt rum
är svår att andas
det knyter sig i bröstet

vi klarar inte av att förstå
vi kan inte förlåta
vi ser ingen utväg

jag färdas genom årtionden
varje natt
minnen som hinner i kapp
mig
jag våndas över vem jag är
vad jag har åstadkommit
eller snarare hur lite av det jag ville få gjort
som jag har lyckats genomföra

förlamad av min egen inre röst
som ständigt manar mig att fortsätta
trots att jag vet att jag inte längre vill
det är inte värt det
jag suger musten ur er för att bestå

ja, jag är ond
möjligtvis mot min egen vilja
men resultatet av mina handlingar
är ondskefullt

och jag vet
vilka som sitter och gråter
men jag kan inte låta det störa mig
jag kan definitivt inte förlåta mig
eller försäkra dig om att jag någonsin kommer att förstå
eller kunna hantera livet som er andra

så jag ber dig
rikta siktet mot min panna
och tryck av